Brillo. Restaurangernas Paul Rudd

0 comments / 13 januari, 2019

Att äta på Brillo är alltid ett misslyckande. För Brillo är ingen människas förstahandsval. Ingen vaknade på morgonen och tänkte ”Måtte jag få äta på Brillo idag”. Man hamnar där när man inte orkar leta mer, för på Brillo finns det alltid en öppen famn för ett uppgivet gäng.

Sen kommer man dit. Allt är helt ok. Alla sitter där i kompromissen och känner att det är helt ok på Brillo. Ingen är nöjd, ingen är missnöjd. Ingen längtar tillbaka till Brillo efteråt. Men snart ses vi ändå där igen.

Vice-sheriffer till Stockholm.

0 comments / 9 januari, 2019

Generellt tycker jag att Stockholms bilförare sköter sig överraskande bra. Det blinkas och släpps fram i helt acceptabel grad. Men ändå: De förare som svinar kommer för enkelt undan. Ofta sitter jag i bilen och ser ett odjur passera oss alla i bussfilen och jag tvingas skrika könsord. Tråkigt för såväl mig som eventuella passagerare.

Min lösning är att utse ett antal vice-sheriffer. Kanske har jag en något svävande bild av vad det egentligen innebär, men i västernfilmer brukar den riktiga sheriffen kasta en sheriff-stjärna till en, vad han finner, vettig person inne på saloonen och så tilldelas den personen tillfälligt vissa av sheriffens rättigheter. 

Rent praktiskt skulle folk kunna ansöka om att bli vice-sheriff hos polisen. De som antas ska ha utmärkt sig som hederliga, rimliga personer med goda hjärtan. Vice-sherifferna får en tuff bricka i skinande plast samt en dashcam att sätta i vindrutan. När vice-sherifferna sedan ser någon bete sig illa i trafiken kan de filma en liten snutt, skicka till polisen och så kan de i sin tur flinkt skicka en välförtjänt bot till bilens ägare. 

Fördelar med idén: 

Vi kommer alla att sköta oss bättre av rädsla för de lömska vice-sherifferna.

Många pensionärer med småknepig/felsökande personlighet kommer få ett nytt syfte i livet.

Polisen slipper en massa jobb och slipper höra ”kan ni inte lägga tid på att stoppa gängkrigen istället för att jaga hederligt folk” när de stoppar någon.

Nackdel med idén:

Viss Nordkorea-känsla.

Hej då F&B. Hej andra grejer!

0 comments / 7 januari, 2019

Ett par dagar innan julafton hade jag min sista tårdrypande dag på F&B. Ovärdigt nog blev min allra sista arbetsuppgift att skriva en companion-banner. Men sen blev det julfest och då kändes allt bättre igen. 

Från och med idag är jag frilansare. Det enda helt bestämda är att jag äntligen ska börja skriva TV-serier tillsammans med FLX. I övrigt finns jag alltså tillgänglig för roliga reklamjobb, så hör av er om ni har just ett sådant ni vill ha hjälp med. Kul! Tjoho!

God jul.

0 comments / 13 december, 2018

December alltså. Har inte orkat skriva på en vecka, då jag växlat mellan att vara bakis och dödsförkyld om och om igen i en grotesk dödsdans. Känns som det är dags att ta jullov. Tillbaka med nya hisnande äventyr den 7 januari.

God jul och tack för att ni läst.

Offentlig anusvård.

0 comments / 3 december, 2018

Igår var det dags att gå till gymmet igen. Står i omklädningsrummet. Vad ser jag där? Jo en prydlig man i sextioårsåldern som blåser torrt sitt anus med den allmänna hårtorken. Han stod rakt upp och ner med fönens mynning cirka två, tre centimeter från skinkornas hud. Belåten min. Sen blåste han framsidan också, vilket i sammanhanget kändes helt oförargligt. Våra blickar möttes. Mitt ansikte var förvridet i chock. Anus-herrens helt neutralt.

Det verkligt olyckliga är att det här är andra gången jag sett samma sak, på förhållandevis kort tid. För några månader sedan stod en helt annan man på samma plats och jobbade med sitt, antar jag, extraordinärt blöta anus. Kanske har vi alltså att göra med en dålig trend.

Lystring alla anustorkare, detta upphör nu. Ditt anus behöver troligen inte specialredskap för att bli torrt. Vänta en minut bara så ska du se att det ordnar sig fint. Om du av någon medicinsk super-anledning har ett särskilt krämigt anus, ta med dig egna blås-redskap.

Som jag brukar säga.

0 comments / 30 november, 2018

I förrgår var jag på gymet för att skulptera min kropp till perfektion och passerade som brukligt omklädningsrummet. Där satt en medelålders man av klassiskt snitt och pratade med en likadan. Först pratade de en stund om en gemensam bekant och spekulerade kring om han var gay. Huvudargumentet var att han gillade att gå på pass när han tränade. ”Ett enda pass gör en ju inte homosexuell, men…ja…” sa mannen. Så jag började tjuvlyssna rätt aktivt

Nästa ledtråd till mannens gammeldags personlighet var att han flera gånger sa ”Som jag brukar säga” innan han drog iväg ett litet valspråk. Det måste vara en av språkets mest föraktade fraser. Så mös jag en stund åt det och gick ut i gymmet. Väl där började jag bekymra mig. För vilken fras är bättre då?

Ju längre du levt, desto mer har du pratat. Under allt detta prat har du troligen lärt dig vilka grejer du säger som faller väl ut och vilka som resulterar i tunga tystnader. När en diskussion dyker upp för tjugonde gången i ditt liv bör du alltså ha snappat upp vilka genvägar som finns och nyttja dessa. Har man hittat på ett bra riff måste man få spela det ibland.

Ett alternativ är att göra en Lady Gaga. Det finns en massa hemska klipp på när hon och Bradley Cooper åker runt och promotar sin film och Lady Gaga säger samma smöriga sak om och om igen som att det är första gången. Bradley Cooper spelar med och ser berörd ut. Går knappt att titta på. Jag hade faktiskt föredragit om hon sagt ”Som jag brukar säga” innan. För det blir i alla inte falskt.

Man kan ju också välja att dundra på med ”Som JAAAAAG brukar säga”, alltså med ett medvetet och självironiskt tonfall. Funkar kanske några gånger men knappast mer. Som med alla ironiska fraser tappas troligen ironin bort efter några gånger och så sitter man där som det största svinet av alla och brölar över borden.

Tills det dyker upp något bättre kommer jag nog köra på ”Det här har jag nog sagt förut, men…” Man låtsas inte som att det är  nytt material, men låter inte heller som en fullt utblommad pratgubbe i ett omklädningsrum.

Töntiga skrivare.

0 comments / 26 november, 2018

Snart är det 2019 och jag tycker det börjar märkas på den teknologiska nivån ute i samhället. Scifi-samhället jag drömde om som lillgammal påg i den ännu SD-fria skånska villaidyllen, är äntligen på väg att besannas.

Men så får man syn på kontorets skrivare och står nästan på näsan av besvikelse. Skrivaren är stor, plastig och grå och står till råga på allt uppställd i självaste skrivarrummet. All ordinär kontors-teknologi som fortfarande kräver sina egna rum är per definition misslyckade konstruktioner.

Sen bestämmer man sig kanske för att använda skrivaren och krisen förvärras ytterligare. Mekaniskt stånk och stön fyller skrivarrummet. Ska maskinen flyga ut i rymden? Ska den bota skelettcancer? Nej, den ska skriva ut ett A4 med svart text. Man känner lojt på knapparna och konstaterar att de tillverkats av plasten Mattel fick över efter att byggt Skeletors skeva borg på 80-talet. Kostnad för skrivaren? Miljoner.

En rimlig skrivare för kontorsbruk hade vägt cirka 3 kilo och sett ut som en PS4. Nu väger den som en häst och ser ut som en ful häst. 

 

Kungen ska vara kung.

0 comments / 19 november, 2018

En åsikt jag läser ofta är att kungen borde abdikera och lämna över till Victoria. Jag är emot detta, trots att hon, milt uttryckt, verkar mer kompetent. Men här är kompetens ointressant.

Det enda argumentet för kungahuset som jag respekterar är att det är knasigt och därför roligt. Varje modernisering och anpassning till verkligheten gör det alltså mer meningslöst. Så länge vi nu har monarkin kvar är det vår plikt att kräva maximalt knas per investerad skattekrona. Hovpersonal som spelar silvertrumpeter, stela banketter på TV, kilovis med medaljer som inte förtjänats och en allt prilligare kung som klamrar sig fast vid tronen så hårt att det blir bestående skador i träet. Inget av detta klarar att granskas med rimlighet som måttstock. Då faller hela klabbet och så får vi en uppgraderad landshövding med extra snark istället.

Om något har kungahuset snarare blivit för moderna. Det var länge sen man såg kungen i krona och mantel. Kan vi tvinga honom att ha det varje dag, oavsett väder och tillfälle? Enligt samma linje kan jag möjligen tänka mig att kungen kan utmanas på envig av Victoria och att de får fäktas om tronen med bredsvärd och sköld. Helst till häst/kronhjort/älg. Biljetter säljes endast på Gyldene Freden.

 

Fraserna min fru hatar mest.

0 comments / 14 november, 2018

En av de roligaste sakerna med att dela sitt liv med en annan människa är att lära sig exakt vad som driver ens partner till vansinne. Här är min topplista över de saker jag ofta säger som R hatar allra mest. Rankat från mild irritation till blint raseri.

5. ”Det är ett mysterium”

Används när jag slarvat bort något och vill att R ska hitta det. Jag förklarar vad som är borta och hur konstigt det är. ”Det är ett mysterium” säger jag förvirrat, R hittar föremålet på en sekund och blir milt irriterad.

4. ”Undrar vän av ordning”

Den här används gärna när R stökat ner något. ”Hur länge ska den koppen stå där, undrar vän av ordning”. I sms används gärna förkortningen VAO för bästa resultat.

3. ”Förbättringsområde:”

Jag tycker det är viktigt att komma med rak kritik omedelbart istället för att gå och småsura och bli rasande ett halvår senare. Det här har renodlats under äktenskapets gång till att jag nu säger ”Förbättringsområde: Kan du sluta lägga tomaterna i kylen?” Resultat? Mellanstark irritation.

2. ”Jag känner ändå att det är mest synd om mig”

Varje gång en oförätt begåtts mot mig kontrar alltid R med något dumt jag gjort. Störigt. För att neutralisera det har jag kommit på den här briljanta frasen. Den bekräftar att, visst, det jag gjorde var kanske dumt, men inte alls lika dumt som det du gjorde.

1.  ”Föra till protokollet”

Solklar etta. Varje gång jag säger det här ser det ut som Rs huvud ska explodera. Det används när vi bråkar och jag börjar inse att det kanske är jag som har fel. Då vill jag ändå inte ge mig helt utan ”föra till protokollet” att jag gjort något annat bra, eller att hon nog också hade lite fel ändå. Varje gång frasen yttras (ofta) förlängs bråket med cirka tjugo minuter.

Att förbjuda flygplan.

0 comments / 11 november, 2018

Jag kommer inte sluta flyga självmant. Det går inte. Tror nästan ingen kommer sluta eller ens dra ner.

Men vad hade hänt om vi förbjöd flyg för privatpersoner eller i alla fall gjorde det extremt svårtillgängligt? Då tror jag inte jag hade saknat det så värst. På samma sätt som det plötsligt kändes lätt att inte röka på krogen när ingen fick göra det, men helt omöjligt när jag förväntades ta ett eget förnuftigt initiativ.

För några veckor sedan var jag som ni kanske minns i San Sebastian med en kompis. Hade vi gjort den resan utan flyg? Ja jag tror det, men vi hade fått ta en hel veckas semester för att ta oss dit och hem och hinna äta ankleverfylld lime i lugn och ro. Som upplevelse betraktat hade resan inte blivit sämre. Jag tror till och med att jag mått bättre utan flyg överlag. Dels av en lugnare resa och dels avslappningen i att hela världen inte var valbar och fylld av ännu bättre platser än min egen destination. Inget är så mycket FOMO som flygtrafik. I varje givet ögonblick hade jag kunnat vara var som helst på jorden och gjort något annat mycket roligare.

Sen är det affärsresenärerna, dessa satans stackare. Varje gång jag är på ett flygplan fullt med andra kontorsråttor brukar jag sitta och klura på hur många av oss som verkligen är sugna på att planet lyfter. Själv vill jag nästan aldrig. Uppskattningsvis är det max en fjärdedel av övriga som innerst inne verkligen känner att de vill och behöver åka. Resten ska agera halvmotiverat kött i olika möten. Kanske att de ska dra några slides, men de vet nog att det egentligen hade räckt med att en av dem åkte och drog alla slides eller att de bara mailade skiten. Ohyggligt deprimerande. Tonvis med koldioxid som ingen ens ville slösa.

Om vi förbjöd flyg hade affärsområdet virtuella konferenser omedelbart blivit mycket hett. Pengar hade sprutat in från alla håll och kanter. Hur lång tid hade det tagit innan alla kontor med utlandskonktakter och självbevarelsedrift hade skaffat någon typ av ännu ej uppfunnen, hitech konferenslösning med VR-hjälmar eller nåt, där man kan se varenda missnöjd rynka i kundens panna under presentationen? Ett par år kanske, sen hade vi aldrig igen haft ett oinspirerande Skype-möte med lagg, osmickrande kameravinkel och säljare som vinkar och gapar “Hör ni mig? Ser ni mig? Ser ni mina viktiga slides?”.

Men det kommer naturligtvis inget flygförbud. Vi blåser på. Håll tummarna för att Elon Musk ganska jävla snart uppfinner en riktigt stor och fin koldioxidätar-maskin.

 

Newer
Older