Efter VWs dieselfusk blev jag så sur på dem att jag lovade att aldrig någonsin köpa en produkt från deras Darth Vader-koncern. Men jag börjar mjukna. Ju mer jag läser om deras nya elbil, desto svårare är det att hålla vreden uppe. Biljäveln verkar helt sjuk. Liten som en Golf på utsidan, stor som en Passat på insidan. Helt co2-neutral produktion. Räckvidd på över 50 mil. Prissatt som en välutrustad fossil-golf. Och de ska producera massor.

Om den inte blir Fiat Multipla-ful kommer väl alla vilja ha det här miraklet? Och vad ska alla andra företag hitta på med sina löjliga retro-bilar? Om jag inte var lat och feg hade jag snabbt köpt aktier i VW.

De två grejerna jag köper som genererar mest självhat, är Happy Meal och Kinderägg. För er som inte har barn och därmed slipper dessa produkter så är det förfärliga med dem att de båda innehåller en fullständigt usel plastleksak. Barnen får plastleksaken, fibblar med den i kanske en minut och glömmer sedan bort den. Inom kort är skiten slängd och påbörjar sin resa mot att fastna i halsen på en delfin.

Låt oss därför instifta en lag som säger att man inte får tillverka hur röviga plastsaker som helst. En skeptisk kommitté som tittar på det man vill tillverka och ibland bestämmer att nej, det här är faktiskt för dumt. Det här får ni bara lägga ner. 

Nu kanske någon tänker att det väl bara är att sluta köpa Happy Meal och Kinderägg, men så enkelt är det inte! Båda produkterna dyker upp när man är som allra mest sårbar och beredd att köpa ett ryskt sniper-gevär till barnen, bara de inte gnäller mer. Så nej, det måste tyvärr bli en populistisk plastlag.

Har kollat Kominsky Method med Michael Douglas på Netflix. Den var bra, men det som drabbade mig mest var Michael Douglas utseende. Han är 75 år gammal och makalöst attraktiv. 9 av 10 kvinnor skulle föredra att ligga med denna enastående gubbstrutt framför mig och då skulle den tionde förmodligen vara galen. Deprimerande naturligtvis.

Hur gammal Michael Douglas än blir så kommer han fortsätta vara snyggare än jag, det står fullkomligt klart. Även på dödsbädden när han ligger där och prasslar som en liten tunn skinnhög kommer fler föredra att ligga med honom. Så frågan är nu hur länge Michaels kropp måste vara död innan jag äntligen börjar framstå som det mer attraktiva alternativet. Jag gissar på tre timmar. Efter att liket hunnit kallna ordentligt tror jag faktiskt minst 6 av 10 kvinnor äntligen hade valt mig. In your dead face Michael!

Nu har jag varit frilansare i en dryg månad och följande har hänt:

Jag har gått ner tre kilo av att inte ha konstant tillgång till reklambyråns mötesbullar, utsökta äppelpajer och marabou-stinna kylskåp.

Januari var rätt stillsam och jag valde att mestadels tillbringa den med att ha ångest över att allt skulle gå åt helvete och att titta på The Office. R tjatade på mig att jag skulle njuta av ledigheten istället för att ligga där och osa inre stress, men jag valde alltså bort hennes på alla sätt solida råd.

Det här är inte första gången jag slarvat bort en ledighet. Innan jag började på F&B var jag ledig i nästan två månader och det enda jag minns av den tiden är att jag höll på att bråka med Jysk om ett duntäcke som var försenat.

Nu jobbar jag istället som ett svin. Allt känns fantastiskt roligt, men också nytt och därmed ansträngande. Ett jobb jag tackat ja till är så vanvettigt långt utanför comfort-zonen att jag blir svettig om fingertopparna bara av nämna det. Till råga på allt vill jag vara glad och trevlig hela tiden och det tar mycket kraft att upprätthålla den illusionen.

Det kommer helt enkelt bli lite mer sporadiskt med inlägg här en tid framöver tills någon form av rutin infunnit sig. Felåt.

Linda Nordlund på Expressen har skrivit om hur hemskt det kommer bli att ta över efter Björklund. Hon beskriver det som ett kamikaze-uppdrag i och med de dalande opinionssiffrorna. Jag tycker hon har fullständigt fel. Linda Nordlund underskattar kraften i lågt ställda förväntningar.

Den som drar störst nytta av kraften i lågt ställda förväntningar är Kungen. Han är sensei i detta. När Kungen håller ett tal någonstans och den kungliga munnen lyckas prata mestadels riktiga ord och sammanhängande meningar hyllas han dagen efter. Kungen behöver prestera vända-blad-dåligt för att få negativa reaktioner. Så länge han bara har ett papper att läsa ifrån så är det garanterat beröm som gäller för Kungen. Liberalernas nya partiledare kommer hamna i en liknande guldsits. 

Om det går dåligt för den nya partiledaren kommer Björklund ändå få skulden för allt. Helt omöjligt att reda ut den skada han ställt till med under alla år, kommer diverse krönikörer konstatera. Oj vad svårt och hej och hå. Stackars den nya partiledaren som kämpar så med dåligt underlag. Vilken hjälte.

Om det går pyttelite bra kommer det omedelbart att pratas om ”Svensson-effekten” eller vad det nu blir för efternamn. Vilket geni den nya partiledaren är som vände det sjunkande skeppet. Hurra, hurra. Återigen en hjälte.

Om det går riktigt bra (i Liberalernas värld alltså), typ att de klättrar upp flera procent i opinionen, ja då kommer det plötsligt bli läge att hitta på ett nytt namn i stil med Leijonkungen, som Lars Leijonborg fick utan att kanske riktigt ha täckning för det. En sån hjälte. Tack gode gud för att du finns.

Så mitt råd till alla som har minsta chans, kasta er över det här jobbet. Så länge ni bara inte dränker kattungar i nästa debatt så har ni några riktigt fina år framför er. Om ni inte hittar någon så så kan jag tänka mig att ta det.

Netflix och deras motsvarigheter tar alldeles för lätt på säsongsavslutningar. Jag vill veta när det är det sista avsnittet och förbereda mig mentalt på att trådar ska knytas ihop och avslutas. Att först efteråt upptäcka att det inte finns mer att titta på är abrupt och grymt mot tittaren. Det är som att serien rusar in genom dörren och gör slut med en, helt utan förvarning.

Andra hemska problem uppstår också. För några veckor sedan tittade jag på säsongsavslutningen av The Terror och tvingades efteråt till min fasa upptäcka att jag råkat hoppa över avsnittet innan. Hur tror ni det kändes? Inte bra kan jag meddela.

Jag kräver därför en tydlig markering/varning i avsnittets början. ”OBS! Säsongsavslutning!” till exempel, blinkande över skärmen i tre sekunder med kraftig ljudsignal.

Det är lite förvånande att så många centerpartister fortfarande verkar så sura för det här med sossarna. Jag trodde att man röstade på Centern för att man trivs i mitten och är lite å ena sidan, å andra sidan. Om man inte fattat att Centerpartiet är ett sådant parti borde namnet vara en ledtråd. Precis som att man får en ledtråd i Vänsterpartiets namn om att de förmodligen föredrar höjda skatter framför sänkt hummer-moms.

En annan rätt bra ledtråd är annars att Centerpartiets logga alltid ligger precis i mitten när partiloggorna radas upp någonstans. Precis bredvid sossarnas ligger den faktiskt. Mitt förslag till alla centern-väljare som verkar vara förstörda av att Ulf Kristersson inte blir statsminister, är att kanske rösta på honom nästa gång. Han har ju ett helt eget parti för alla som är galna i honom.

Att många hos Liberalerna är sura har jag ingen riktig åsikt om. Känns inte som att någon vet vad man ska ha Liberalerna till ändå, så deras väljare kan väl vara sura jämt om de vill.

Varje gång jag och min fru har sex så har vi det med den äldsta vi båda någonsin legat med. 

I höstas läste jag en science fiction-trilogi som heter The three body problem. Helt otroliga böcker.  Böckerna är skrivna av den kinesiska författaren Cixin Liu och det orsakade tyvärr problem för mig. 

Kinesiska namn skrivs nämligen med efternamnet först. Då mitt huvud levt hela sitt liv i Sverige hade det svårt att lära om. Så genom hela trilogin tänkte jag på efternamnet som förnamnet.

Böckerna utspelar sig dessutom under flera generationer, så karaktärers ättlingar förekommer hela tiden. Med samma efternamn. Eller förnamn då, i mitt huvud. Att hålla i sär alla dessa besläktade karaktärer och minnas vem som gjort vad och vem som döden dött var mycket svårt.

Och som om detta inte var jävligt nog så är just karaktärsutveckling inte författarens paradgren. Många i böckerna är bara supersmarta och håller på med diverse rymdvetenskap.

När vi översätter kinesiska böcker, kan vi inte börja byta ut namnen också? Inte nödvändigtvis till typ James Smith och sånt som jag är van vid, men kanske I alla fall byta ordningen på namnen. Troligen kommer någon läsare snart upplysa mig om att det skulle vara kränkande för Kina på något vis och då är det säkert så, men det skulle nog förbättra läsupplevelsen för många i väst och kanske leda till fler sålda böcker. 

Om jag skrev en bok fylld med karaktärer som hette typ Johan Hansson med frun Jonna Hansson, barnen Hannes och Sanna Hansson och bästa kompisen Hans ”Hästa-Hasse” Johansson och alla var intresserade av knyppling hade jag i alla fall propsat på en namnöversättning för den kinesiska marknaden. 

Vi verkar vara hyfsat överens om att Gillettes nya manlighets-film är irriterande banal. De läste i någon flygplanstidning att det är inne med syftesdrivna kampanjer och drog slutsatsen att det var dags att de också sa vad så många redan sagt: Det finns problem med gammaldags mansvärderingar. Nu när andra kämpat med frågan i flera år och tagit de stora riskerna, ja då vågade Gillette rakryggat tåga ut från konferensrummet och säga samma sak igen.

Tänk om Gillette istället hade gjort en film som vågade ta ett eget, darrigt steg i manlighets-debatten. Vad ska vi göra åt det redan konstaterade problemet? Hur blir vi av med de gamla skräpvärderingarna?

De hade kunnat prata om allt som kan vara jobbigt med att vara man: Upplevda krav på att tjäna mycket pengar för att få någon att älska en. Krav på att kunna hantera våldsamma situationer. Det finns massor att reda ut. Hur ”tar man för sig” i ett möte på jobbet utan att ta över? Var går gränsen mellan att visa upp självförtroende tillsammans med kvinnor och att agera som ett svin? Men icke. Om några år däremot, när en massa andra modigare människor väl besvarat de svåra frågorna och fört samhället vidare, då kommer Gillette nog sticka fram sitt babysläta, giriga nylle igen och berätta det hela en gång till och vilja bli hyllade för det.

Filmen är en förolämpning. Inte mot mig som man, men som copywriter.