Och nollwattaren går till… SD!

0 comments / 24 september, 2015

Läste att SD skickat in sin tunnelbanekampanj till reklamtävlingen 100-wattaren. Den kommer givetvis inte belönas. Dels för att juryn inte gillar SD, men icke att förglömma också för att kampanjen inte på något sätt förtjänar ett pris. Tänk om ett vanligt företag hade skickat in något med den här motiveringen:

“Många tyckte att kampanjen var så sanslöst osympatisk och korkad att polis fick tillkallas när rasande massor slet ner enheterna. Så gott som alla medier gjorde något om hur hemsk kampanj vi gjort. Mängder med potentiella konsumenter valde sen att sprida på sociala medier hur intensivt de avskyr oss, vår produkt och allt vi står för. Som extra bonus skrev vi kampanjen på usel engelska så att det blev enklare än vanligt för konkurrenterna att göra sig lustiga över vår generella inkompetens.”

Ingen riktig vinnarkänsla.

PS. Men att de har stavat fel till ordet “korrekturläsning” i casefilmen, det MÅSTE ändå vara med flit, eller är världen så underbar ibland? DS.

 

Lena Anderssons sumpade potential.

0 comments / 22 september, 2015

Snart har jag läst både Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar (Har typ en tredjedel kvar av den senare) och kan inte göra annat än att tilldela Lena Anderssons hantering av text högsta möjliga betyg. För det är sannerligen inte den rafflande handlingen som gör att jag läser vidare.

Jag kan bara beklaga att Lena Andersson väljer att slösa bort sin anmärkningsvärda skicklighet på så stjärtigt grundmaterial. Visst, en bok om obesvarad kärlek till en kulturintresserad herre är det väl inget fel att skriva, sånt kan hända, men två? Fanns det verkligen så mycket mer att säga efter den första boken att det motiverade framställandet av en exakt likadan bok till? Lena Andersson själv kanske ser stora skillnader mellan Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar, men i mina ögon är de inte mer olika än Polisskolan 7 och 8. (Jag har som sagt inte läst klart hela Utan personligt ansvar än. Det kan fortfarande komma en häpnadsväckande plot-twist där Ester Nilsson styckar Olof med en fruktkniv och säljer hans organ till den albanska maffian, men jag utgår från att det tuffar på lite mer som vanligt. En promenad runt Kungsholmen här, ett undanglidande sms från Olof där)

Tänk vad bra det skulle bli om Lena Andersson härnäst skrev om något som är spännande nog att matcha hennes språk. Varför inte laser? Alla gillar laser. Det behöver naturligtvis inte bli något med laser, men jag kan på rak arm inte komma på ett enda hållbart argument för att det inte skulle bli det. Men vad som helst annat än Ester Nilssons frasiga kärleksliv går alltså bra.

Konferensrum fick ingen kärlek.

0 comments / 20 september, 2015

I helgen var jag på ett slott på en så kallad slottsweekend. Ett sånt där slott som mer är som ett stort hus men som tydligen är ett slott ändå. På slottet kunde man göra olika grejer, mestadels olika varianter av ätande och sittande. Lyckligtvis råkar jag vara stormförtjust i både ätande och sittande och passade således utmärkt in i slottsmiljön. Under helgen bjöds det också på tillfälle att delta i stormningen av en stor kakbuffé och det blev ett ordentligt råkurr som jag tror vi alla uppskattade.

Allt var också väldigt snyggt inrett. Någon med känsla hade brytt sig och kämpat för att det skulle se trevligt ut. Överallt stod små obekväma soffgrupper, gobelänger, tjänare och dylikt man kan begära av ett slott. Men så råkade jag kika in i konferensrummet och mitt hjärta fylldes med ens av suckar. Det såg ut som vanligt. Standardiserat tjänstemannakonferensrum av typen bas.

Jag har varit och gjort minsta möjliga på massor med konferens-hotell. Allting annat på hotellet skiljer sig avsevärt beroende på om det är ett lyxigt hotell, ett trist hotell eller ett grishotell. Men inte konferensrummen. Hur mycket ni än betalar för att sitta en eftermiddag tillsammans med kund och workshopa er fram till vem som är vilket djur på savannen, så är det samma uppställning som gäller. Ljust träbord och för många ljusa stolar. Blädderblock, hårt godis och en sån där tjock list med en massa elutag. Billigaste möjliga tavlor eller inga alls. Alla får varsitt sladdrigt block med logga och varsin sladdrig tryckblyertspenna med logga. Glädje ingår ej. Konferensrummet är utan tvekan Sveriges minst älskade rum, väntrummet inkluderat. Vi behöver ett TV-format med en arg (eller glad?!) konferensrumsnickare som åker runt och röjer upp i det här.

Och som vanligt när jag har en svajig TV-idé vänder jag mig nu direkt till trean.

Till kungens kompisar.

0 comments / 17 september, 2015

Alla förtjänar en riktig vän. Någon som berättar för en när man har dålig andedräkt eller är för tjock för sin nya tröja. Någon som säger till även när det känns jobbigt och till och med när det känns extra jobbigt för att den ena av er insisterar på att kallas hans majestät. Vänner har alltid ett ansvar. Så nu måste någon av er som är kompisar med kungen faktiskt ta tag i det här med att han envisas med att säga “Skämt åsido” helt utan att något skämtsamt sagts.

“Ja det har varit trevligt att skjuta ripor här idag, mycket trevligt ripskjutande. Men skämt åsido så har det varit trevligt det här med att skjuta ripor.”

Vet kungen vad ett skämt är? Vet han vad åsido betyder? Finns det någon gräns för hur konstig mening kungen kan trycka in skämt åsido i?

“Kan du skicka guacamolen? Skämt åsido, skicka guacamolen.”

“Hej. Skämt åsido, hej.”

Har du röda byxor och gillar när hus är inredda som båtar? Har du en sån där grå, mustig pagefrisyr trots att du är över sjuttio år gammal? Då kanske just du är kompis med kungen och då är det din skyldighet att agera.

Science fiction-bokhandel sålde rövbok.

0 comments / 15 september, 2015

För att det inte ska bli att jag endast läser böcker från Science-fiction bokhandeln har jag länge jobbat med ett varannan-upplägg. Jag läser först en riktig, av morgonpressen respekterad bok och får sedan belöna mig själv med en från Science fiction-bokhandeln. Men efter att Jonathan Franzens oändliga Freedom nästan sövt mig till döds har det nu blivit två år i princip helt utan riktiga böcker.

Men den är knepig, den där Science fiction-bokhandeln. De sämsta böckerna personalen har mage att saluföra därinne är verkligen usla på ett sätt som vanliga bokhandlare inte ens kan föreställa sig.IMG_1903

En av dessa styggelser är The Return av Bentley Little. En jättejättedålig bok som under falsk flagg påstår sig tillhöra genren “skräck”, istället för det korrekta “röv”. Jag slutade läsa när gamla indiangrejer (stenar, pilar och dylikt krimskrams) fick liv och på ett helt oläskigt vis hoppade ut från ett museum på ett långt led genom staden. Några andra grejer jag finner intressant med The Return:

Jag fick den rekommenderad av personalen. En riktig människa har alltså läst hela The Return och gillat den så mycket att hen nu går runt, livs levande och tipsar andra.

Jag köpte boken. Detta trots att hens första tips, som jag närmast förolämpad tackade nej till, beskrevs som “Jurassic park, fast med skaldjur”.

Det skrivs inga skräckböcker överhuvudtaget utan ett citat på omslaget där Stephen King hävdar att just precis den här boken är den läskigaste han läst. Den jäveln hyllar allt. Antingen är Stephen King exceptionellt lättskrämd för att vara en skräckförfattare i sextioårsåldern eller bara det girigaste svinet någonsin. Har du bara en femhundring till övers blir Stephen gladeligen livrädd för Totte badar.

Teori om åldrande.

2 comments / 14 september, 2015

Från att du fyller trettio, drabbas du av en ny krämpa varje år som du sedan får dras med resten av livet. Så att om du är trettiosju år gammal, har du alltså sju permanenta krämpor. Små grejer, du märker det knappt. Det kan vara en led som börjar knarra lite hemtrevligt. En grumlig fläck dyker upp i synfältet och säger hej, titta på mig. Kanske gör det lite ont att vrida handen åt vänster efter ett fall i pulkabacken förrförra vintern. Ingen stor grej tänker du, hur ofta vrider man handen åt vänster i dagens samhälle? Men det är de här små krämporna som är själva åldrandet. Så när du är sextio och börjar se havererad ut på allvar, så är det trettio små krämpor som jobbar tillsammans för att bilda den allt säckigare helhet som är du.

Ha nu en riktigt mysig måndag allesammans!

 

En annan tidning än Kupé.

0 comments / 11 september, 2015

En av mina absoluta favorit-tidningar heter Fortean Times och rapporterar så seriöst det bara går om diverse mystiska fenomen. Det är lite rymdvarelser, lite konspirationsteorier och lite om nån som blivit våldtagen av en yeti. Som du förstår är det här en tidning som rakryggat kan säga att den har högt i tak. Men den är professionellt gjord, i grunden finns samma struktur som hos andra tidningar.

Senaste numret har till exempel ett genomgående tema med tanke på hösten (Folk som får blixten i sig jätteofta och blir ganska stissiga av det), en insändarsida (Person har besökt Transylvanien och berättar lite om hur läskigt det är där) samt en lättsam, avslutande spalt på sista sidan. Fast här är det inte Anna Book och fyra vanlisar som berättar om vem de vill pussa i påsk. Spalten heter istället ”Strange deaths” och är en munter sammanställning av olika människor runt om i världen som förolyckats på ett festligt sätt sedan förra numret.

Sååå det var ett tips jag hade för den som tycker det låter kul med sånt.

True Detective Säsong 2

0 comments / 8 september, 2015

Spoliervarning antar jag, om du är ett geni.

Är nu halvvägs in i säsong 2 och tycker inte det är fullt så dåligt som jag hört viskas. Problemet är kanske att det inte är så bra heller. En fickljummen känsla av slarv ligger som ett dis över hela alltet. Jag hittar fyra orsaker till detta dis.

Manuset är ett ordinärt polismanus. Säsong 1 var 95% polisserie och 5% Twin Peaks och inget manus mår dåligt av 5% Twin Peaks. Nu är det istället 100% polisserie, 0% Twin Peaks och 60% sämre.

Storyn är än så länge obegriplig. Jag förstår i stora drag vem som är polis och vem som kanske borde sitta i fängelse, men inte så mycket mer. Det värsta är att jag inte ens fattar vad som händer i helt centrala scener som filmats för att agera stödhjul åt extra tröga tittare. I söndags såg jag först en scen med en plastikkirurg som förklarade hela sin onda plan i exakta ordalag, men jag fattade ändå inte vad som var problemet. Sen var där en scen där de zoomade in på ett viktigt visitkort hos en hälare eller något. På kortet stod ett namn som jag tydligen skulle ha jobbat upp en relation till, men det hade jag inte. Bond-filmer brukar vara så här. Ingen kan riktigt redogöra för vad som egentligen hände, trots att filmen tog slut för en minut sedan. “Det var nån satellit och så hade han den där kinesen med alla knivarna en atombomb…som…skulle…bomba nån”. På något sätt brukar det funka ändå för vi vet att vi ska heja på Bond och litar på att i alla fall han håller reda på vad fan det är som pågår, men i True Detective finns inte det injobbade förtroendet. Här skulle behövas lite rejäla pekpinnar. 5% svenskt drama helt enkelt, där alla säger exakt vad de menar hela tiden.

Vince Vaughn funkar inte. Hans främsta feature har alltid varit att han (tillsammans med Joey i Vänner) på något magiskt vis är snyggare som fet än som tränad. Men jag vet inte om ens mättat fett hade hjälpt till här. Vince Vaughn är en komiker och helt oläskig som maffiaboss. Jag sitter bara och väntar på att han ska börja kalla någon för baba ganoush. Han verkar känna det själv också. Vissa repliker kan han knappt säga utan att skratta. I ett avsnitt ska Vince säga något (även för den här säsongen extra pretentiöst) till Colin Farrell om nattsvart raseri, men får små fnissryckningar i hela ansiktet.

Alla män pratar tufft hela tiden. Som jag hatar män på film som pratar tufft. Trots att jag älskar zombies så står jag inte ut med Walking Dead just av detta skäl. Sheriffen och hans kompis med det stora huvudet är värst i den serien. De kan fan inte ens prata en stund om vädret utan att stånka fram vartenda ord och svettas två deciliter per mening. True Detective lider av samma sak. Alla män pratar som att de samtidigt sitter på toaletten och försöker göra sig av med ett julbord.

Men det är lite bra också. Så jag kämpar vidare.

 

Föräldratips!

0 comments / 6 september, 2015

Nästan alla tips man får som nybliven förälder är 24 karat skit. Mycket är av typen “Ta det lugnt” eller “Njut av tiden med bebisen”, alltså lika effektivt som att komma med tipset “Läk” till en skjuten människa. Här kommer tre mycket starka tips.

  1. Kräv en ventil för att berätta om gulligheter.

Många föräldrar överskattar omgivningens intresse för det egna barnets förträfflighet. Jag kan fortfarande kliva på en buss med min son och på riktigt bli förbannad på alla medpassagerare för att de inte omedelbart faller ihop i svåra konvulsioner av ren chock vid åsynen av hur jävelusiskt gulligt barn jag har. Det är inte rimligt att alla dina vänner ska behöva lyssna på precis hur mycket prat som helst om livets mirakel, men det är heller inte rimligt att truten ska behöva hållas helt. Barnet är här, det är svingulligt och det är inte mer det. Svingulliga, om än svaga, anekdoter är en oundviklig del av konceptet.

Förklara för alla i bekantskapskretsen att de kommer få höra en, enda svingullig anekdot om dagen, med eller utan tillhörande svingullig bild. Det skulle jag säga är ett mycket generöst erbjudande. Var tydlig med att det ligger i allas intresse att ett avtal sluts, för utan avtal kommer du låta läpparna pladdra helt fritt. Motprestationen är att dina vänner måste lyssna uppmärksamt, nicka och humma på trivsamt vis och aldrig göra en trist min under anekdotens leverans. Vissa är bättre än andra på det där med minen, men alla brukar i alla fall sitta kvar i rummet.

  1. Inför mitt och Rs patenterade supersystem för sovmorgnar på helgen.

Den vars sovmorgon det är (Sovaren) får två timmar från att den andre (Arbetaren) går upp. Därefter är det byte och Arbetaren får en timme sömn. Att jobba med fasta timmar snarare än fasta klockslag gör att det är till båda parters gagn om barnet sover längre än brukligt, samtidigt som plågan delas lika i händelse av det motsatta. Men det särskilt listiga i systemet är att Arbetarens två timmars-skift inte börjar ticka förrän hela Arbetarens kropp lämnat sängen. Arbetaren kan alltså välja att ligga kvar och kämpa emot en stund, kasta leksaker och ipads i barnets riktning bäst fan hen vill men sådant maskande räknas ändå inte till skiftet. Detta motiverar Arbetaren att gå upp snarast och låta Sovaren ha det skönt.

Morgonen pågår som längst till kl 10. Då går den allmänna reveljen oavsett var i processen Sovaren och Arbetaren befinner sig.

  1. Träningsamnesti.

När det är extra jobbigt att ha barn blir det en otrygg, snål stämning hemma. Eventuell slapptid räknas i minuter och det ska bli rättvist till varje pris. Den lilla fritid som lyckas tränga fram ur mörkret blir så viktig att varje sekund måste vara 100% ren njutning. Då ingen frisk människa räknar träning som 100% ren njutning är det den som ryker först. De nya föräldrarna drabbas sålunda av fetma, dåliga blodvärden och fördjupad olycka. Vägen ut ur helvetet är att betrakta träning som arbete, alltså helt likställt med att tömma diskmaskinen. Fritid helt utan straffpåföljd. En starkare träningsmotivation än så går inte att finna i universum. Plötsligt tränar båda föräldrarna dagligen och alla blir lyckligare.
Gratulerar. Ni är nu en harmonisk familj där ingen är bitter och vill bo ensam i skogen.

Du vet att du är snål när barn dör.

0 comments / 3 september, 2015

Jag tycker man ska vara väldigt försiktigt med att döma andra och jag kräver inte av varken mig själv eller andra att ta personligt ansvar för världens enorma lidande. Alla behöver inte starta en insamling eller språkskola. Men att tycka att den absolut viktigaste frågan som finns är att det ska komma färre flyktingar till Sverige och sedan aktivt jobba för att det ska bli så, är så otroligt jävla snålt att jag inte kan ta in det.

Du får tycka att det var bättre i Sverige när du var liten, du får tycka det är trist att se en tiggare utanför Burger King och du får tycka det är läskigt att det finns förorter där du inte hade känt dig hemma. Jag skiter i om du så förlorade jobbet till en jävla IS-gubbe. Men när du blir så fruktansvärt snål att du tycker att dina problem till varje pris måste prioriteras framför att barn drunknar, då är det läge för dig att börja fundera på vad du blivit för en människa.

Newer
Older