Guldäggsopepp.

0 comments / 18 april, 2018

Ikväll är det Guldäggsfest och jag är inte sugen. Mycket talar nämligen för att en annan byrå än vi kommer vinna flest priser och jag roas inte av det. Det är mycket bättre när vi vinner mest. Helst allt. Vidare är det extra synd om just oss för vi är ganska vana vid att vinna mest, så om vi nu inte gör det kommer folk götta sig enormt och den vibben i luften kommer jag förbittras ytterligare av.

Här är mitt sannolika program för kvällen:

Fördrink: Jag smågnäller kors och tvärs.

Förrätt: Allmänt gnäll.

Varmrätt: Svag förhoppning om något. Sen gnäll.

Dessert: Rejält med gnäll åt alla håll.

Efterfest. Kortfattat eftergnäll för alla som orkar lyssna.

Hemgång. Sporadiskt sms-gnäll till de närmast sörjande. Tack för ikväll!

 

Kalabalik i referensbiblioteket.

0 comments / 15 april, 2018

Ibland när jag kommer in till kontoret på morgonen säger jag Good meeeuuning. Det har aldrig slagit mig varför. Sen sa det pang i huvudet en dag och jag insåg att det jag håller på med är att gå runt och droppa en referens till en fransk skojpolis i serien Allå Allå emliga armén som gick på 80-talet. Det här är fan inte bra alltså. Hela referensbilblioteket kommer nu finkammas efte dylikar fadäser och uppdateras efter modernt snitt. Heltidsarbete under två veckor.

 

Intygsreklam för antidepressiva.

0 comments / 8 april, 2018

Som fett nöjd konsument av antidepressiva läkemedel tar jag varje tillfälle att rekommendera andra människor denna gräddfil till sinnesfrid. Cipralex är det bästa som hänt mitt allmänna välbefinnande sedan det dök upp fiskebloopers på Youtube. Innan tabletterna gjorde sin bejublade entré i mitt liv hann jag gå till tre terapeuter, såväl en sån där man ältar sin barndom (kul!) som två KBT (trist. Idel övningar och pyramidmodeller). Efter en vecka på piller hade jag inget att ta upp med terapeuten längre. Vi körde två omgångar där vi babblade lite om väder och vind och sen la vi ner.

Även om världen känns allt mer omfamnande av antidepressiva tror jag fortfarande det är många som tröstlöst hoppas på en mer naturlig väg till lycka. De har för lite av något ämne i skallen, men kämpar ändå duktigt på med sina mindfulness-appar. Den här lätt äppelkindade inställningen märktes av när jag var på hälsokontroll via jobbet för en tid sen. I slutet av spektaklet fick jag en sammanställning av min hälsa. Under rubriken “Dåliga vanor” stod bland annat “Medicin”. Jag frågade varför det var en dålig vana att äta piller man behöver för att må bra och fick ett svävande svar av hälsopersonen om att “man helst ser att man inte äter medicin”. Aningen för grinigt frågade jag hur det hade varit om jag haft träben. Hade träbenet då betraktats som en dålig vana som jag kunde bli av med om jag bara kämpade riktigt ordentligt för att mitt orginalben skulle växa ut igen? Vår relation repade sig inte riktigt efter det.

Evolutionen är inte rättvis. Det finns inte någon självklar genetisk anledning till att alla ska vara riktigt lyckliga hela tiden. Ur den så kallade naturliga synvinkeln behöver hjärnan bara hålla dig tillräckligt lycklig för att du ska orka ta dig ut och para dig och på sätt föra en klutt gener vidare, men inte så pass superlycklig att du skiter i att oroa dig helt och därmed fryser ihjäl eller blir uppäten av en grottbjörn. Ett rätt brett spektrum alltså. Lita inte på att evolutionen vill att just du ska vara lycklig. Var istället glad för att du slipper rätta dig efter den.

 

En helg av flö.

0 comments / 26 mars, 2018

Helgen bjöd på något av en perfekt storm i föräldrasammanhang. R bortrest, så jag var hemma ensam med två barn i tre dagar och A, den yngsta, kombinerade hög feber med svår trotsålder/ondska. Särskilt jobbigt då han gravt överskattar sin talförmåga. Han pratar hela tiden men det mesta är rena rappakaljan.

-Flö. Flö. Flö.

-Mjölk? Menar du mjölk? Vill du dricka mjölk.

-Flö! Flö! Flö!

-Vatten? Yoghurt? Det var inte mjölk eller?

-FLÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!

-JA MEN VAD FAN! MAJS? OLIVER? GRÖT? FROST? BABBLARNA? MJÖLK? DU MÅSTE MENA MJÖLK!

Efter en sån här helg sväller min respekt för varannan vecka-föräldrar. En vecka av sorglig abstinens som följs av självaste helvetet. Att ratta två barn är nog egentligen mer ett tremannajobb. En gubbe per barn och en i en mer fri roll som handlar, lagar mat och upprätthåller allmän ordning. Att en stackare ska klara allt är bara löjligt. Det känns som att vara kapten på ett flygplan fast man även är ansvarig för att rassla runt med groggvagnen i mittgången och sen snabbt som fan kuta ut efter landning och börja lasta av väskor medan alla passagerarna gråter och skriker åt en: FLÖÖÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖÖÖÖ!

Mark Zuckerberg har faktiskt också känslor.

0 comments / 21 mars, 2018

Läser i Veckans affärers nyhetsbrev, som jag av någon anledning spammas av så gott som dagligen, att en göbbe som heter Brian Acton uppmanar oss alla att avsluta våra Facebook-konton. Fine, han har säkert en god poäng, men vad svinigt att göra så mot stackars Mark. Just Facebook köpte nämligen Brians bolag för 150 miljarder spänn för bara fyra år sedan. Sicket hugg i ryggen. Det minsta man kan begära när man köper nåt för 150 miljarder är faktiskt att den man köper av inte håller på och twittrar en massa skit om en sen. Det är sen gammalt.

Jag dömer härmed Brian Acton till att vara En Riktigt Taskig Kompis. Han får nu böta 10 fabriksnya Teslor, ett engelskt fotbollslag och 50 kilo färsk piggvar till Mark Zuckerberg för sveda och värk.

 

Vi leker frisör.

0 comments / 18 mars, 2018

Idag har vi klippt vår ett och ett halvt-åriga son. Jag tror alla inblandade ställer sig bakom att det var en dålig familjeupplevelse. I hushållet finns två personer som är betrodda med sax. Den ena är jag och den andra är R. Våra kampstilar är varandras motsatser. Jag föredrar att jobba snabbt. Blietzkrieg. Korta radikala barnfrisyrer produceras på mycket kort tid. Hårblock på 3 X 3 cm försvinner i ett enda klipp.

R är av naturen sinnessjukt noggrann och vill helst inte klippa gossen alls. Hela hennes släkt verkar har någon pervers förkärlek för ofriserade barn. Så när hon klipper tar det minst en timme och sen har ingenting hänt. Stackaren har fortfarande inte ens fri sikt genom luggen. Det är en dum och meningslös process som alla förlorar på.

Men idag fick jag förtroende att starta och gick på attack direkt. Efter 30 sekunder var halva huvudet avklarat. Såg kanon ut. R skrek: “Han ser ut som en idiot!” “Vi kommer få skämmas!” Ja det kanske vi kommer göra, vrålade jag tillbaka, men det händer i alla fall något! Snart tvingades saxen hur mina händer. R jobbar i skrivande stund för att “rädda” frisyren. Men segern är redan min. Barnet är tydligt klippt. Han har mer än ledsyn. Och är naturligtvis mycket gullig.

Klottrarnas goda arbetsmoral.

0 comments / 14 mars, 2018

Är det inte storartat att det finns folk som orkar hålla på och klottra fortfarande? Sicken gammeldags hobby. I princip makramé. Jag kan förstå varför man höll på när jag var liten, för då var allting tråkigt, men nu? Klottrarna känner rimligen till allt det här med internet, men trotsar ändå såväl regn som sömnbehov för att skriva sitt svårlästa hittepå-namn på en vägg. Har det kommit en ny säsong av Americans säger du? Nähädutack jag traskar hellre ut i hembygden och utövar det gamla klottringshantverket. 

Jag förmodar att klotter handlar om någon form av ego-kick i att se sitt namn där på väggen, men internet är ju proppfullt även av sådana möjligheter. Likes, views, stjärnor, kommentarer. Allt som en uppmärksamhetstörstande ung person kan begära av livet. Plus att man får ligga i soffan medan bekräftelsen droppar in. Vad är de här klottrarna för irriterande hurtbullar egentligen?

Fan, jag börjar gilla djur.

0 comments / 8 mars, 2018

I hela mitt liv har jag varit ett stort fan av alla sorters djur. I teorin. Jag har slukat naturfilmer, adopterat orangutanger och hållit på, men jag har aldrig velat klappa dem, lyfta dem eller på något annat sätt interagera med ett djur överhuvudtaget.  Det har räckt fint med att veta att det finns djur och att de har det gött någonstans där jag slipper vara. Men nåt skit är på gång i själen, det finns flera symptom:

Mitt intresse för att äga en hund är på 3%. Det låter kanske inte så mycket, men för ett halvår sedan var det 0% och nu är det redan lika stort som kristdemokraterna.

När det kommer små hundar till jobbet händer det att jag rör vid dem. Inte direkt klappar, men definitivt en vänlig rörelse.

Jag drömmer om att åka till ett barnhem för föräldralösa orangutanger för att gosa med dem. En tydlig upptrappning från tidigare autogiro-lösning.

Troligen är det barnens fel. Kanske är jag nu för evigt så emotionellt uppmjukad att jag framöver alltid kommer behöva ha nåt ynkligt att ta hand om för att känna mig som en hel människa. Till exempel en hund. Som behöver rastas, kastreras, avlusas, badas och på olika sätt vara en käpp i hjulet för ett vettigt liv. Detta är illa.

Övriga intressesiffror: Undulat, 2%, katt 1%, marsvin/hamster 0%, kanin, 0%, insekt/orm/spindel minus en miljon %, akvarium 25%, men det sista är väl mer en inredningsgrej än riktiga djur.

Helgens tittgodis.

0 comments / 4 mars, 2018

The Americans säsong 4, första två avsnitten.

Gillar verkligen den här serien, men fasen var less jag är på Paige, den kristna surpuppan till dotter som tar allt mer syre från övriga. Fyra säsongers non stop gnäll får faktiskt räcka. Nu är det läge för Paige att skärpa sig och bli KGB-agent på riktigt eller skjutas av snarast. Då kanske Martha kan få plats igen. Om inte kan jag tänka mig en sitcom-spinoff om Marthas nya liv på andra sidan järnridån. “Singel i Sovjetunionen” kan den heta och vara full av dråpliga kulturkrockar och mustiga ryska burkskratt.

 

The Square.

Som förmodat sista reklam-par på Södermalm lyckades R och jag äntligen se The Square. Jag önskar att jag sett den innan hela hypen för nu var det svårt att inte bli lite besviken. Inte på allt såklart. Ruben Östlund är en fantastisk regissör, det är inte mer med det. Så gott som alla scener känns som att de bestrukits med någon form av extra kvalitetsglans som till och med får svenska skådisar att lyfta ovanför Beck-träsket.

Ap-scenen är rent otrolig. Herregud. Men det är också något störigt med att den bästa scenen i hela filmen inte riktigt har med övriga filmen att göra. Det svåraste med att göra film är väl att få alla bra idéer att funka som en mjuk helhet. Att paketera en samling novellfilmer som en långfilm känns som fusk. Tänk om man själv hade skrivit till exempel Thor Ragnarök och ansträngt sig som fan för att få ihop alla de där tossiga scenerna till en helhet med toppar och dalar och vändpunkter och så kommer Ruben glidande och bara skiter i grovjobbet och vinner guldpalm, då hade man ju blivit fullständigt rasande. Jag får känslan att Ruben knappt alls tagit hänsyn till författarna bakom Thor Ragnarök.

En annan grej som störde filmupplevelsen var att R hittade en person bland statisterna som hon legat med för länge sen, så då ville jag såklart också hitta en sån, men det lyckades inte. Hittade en gammal AD-kollega i apscenen, men det var liksom inte samma sak.

 

 

 

Middagsbjudning med extra kräk.

0 comments / 25 februari, 2018

För några veckor sen kom det hem folk och skulle äta middag. Finklädda barn. Presenter. Jag hade slowcookat kyckling Kung Pao i sex timmar och kånkat från systemet, R hade städat och pyntat. En timme in, under förrätten, kände jag mig plötsligt så sjuk att gästerna omedelbart fick gå hem igen. Sen blev R också sjuk och så kräktes vi i kanon hela natten. Föööör jävligt.

Men dagen efter kunde vi som så många gånger förut konstatera att R och jag har olika funtade kroppar. Jag grisade glatt i mig en stor jalapeno-burgare med pommes till lunch. Snus och cappucino efteråt. Och på kvällen kyckling Kung Pao för 6 personer. R däremot fick leva på Proviva och bananer i flera dagar. En kopp Earl Grey till kvällningen. Att få gotta sig i denna underbara orättvisa gjorde det nästan värt det.

Older