Kinesiska namn möter trögt huvud.

0 comments / 21 januari, 2019

I höstas läste jag en science fiction-trilogi som heter The three body problem. Helt otroliga böcker.  Böckerna är skrivna av den kinesiska författaren Cixin Liu och det orsakade tyvärr problem för mig. 

Kinesiska namn skrivs nämligen med efternamnet först. Då mitt huvud levt hela sitt liv i Sverige hade det svårt att lära om. Så genom hela trilogin tänkte jag på efternamnet som förnamnet.

Böckerna utspelar sig dessutom under flera generationer, så karaktärers ättlingar förekommer hela tiden. Med samma efternamn. Eller förnamn då, i mitt huvud. Att hålla i sär alla dessa besläktade karaktärer och minnas vem som gjort vad och vem som döden dött var mycket svårt.

Och som om detta inte var jävligt nog så är just karaktärsutveckling inte författarens paradgren. Många i böckerna är bara supersmarta och håller på med diverse rymdvetenskap.

När vi översätter kinesiska böcker, kan vi inte börja byta ut namnen också? Inte nödvändigtvis till typ James Smith och sånt som jag är van vid, men kanske I alla fall byta ordningen på namnen. Troligen kommer någon läsare snart upplysa mig om att det skulle vara kränkande för Kina på något vis och då är det säkert så, men det skulle nog förbättra läsupplevelsen för många i väst och kanske leda till fler sålda böcker. 

Om jag skrev en bok fylld med karaktärer som hette typ Johan Hansson med frun Jonna Hansson, barnen Hannes och Sanna Hansson och bästa kompisen Hans ”Hästa-Hasse” Johansson och alla var intresserade av knyppling hade jag i alla fall propsat på en namnöversättning för den kinesiska marknaden. 

Gillettes nya film känns äldre än de gamla.

0 comments / 16 januari, 2019

Vi verkar vara hyfsat överens om att Gillettes nya manlighets-film är irriterande banal. De läste i någon flygplanstidning att det är inne med syftesdrivna kampanjer och drog slutsatsen att det var dags att de också sa vad så många redan sagt: Det finns problem med gammaldags mansvärderingar. Nu när andra kämpat med frågan i flera år och tagit de stora riskerna, ja då vågade Gillette rakryggat tåga ut från konferensrummet och säga samma sak igen.

Tänk om Gillette istället hade gjort en film som vågade ta ett eget, darrigt steg i manlighets-debatten. Vad ska vi göra åt det redan konstaterade problemet? Hur blir vi av med de gamla skräpvärderingarna?

De hade kunnat prata om allt som kan vara jobbigt med att vara man: Upplevda krav på att tjäna mycket pengar för att få någon att älska en. Krav på att kunna hantera våldsamma situationer. Det finns massor att reda ut. Hur ”tar man för sig” i ett möte på jobbet utan att ta över? Var går gränsen mellan att visa upp självförtroende tillsammans med kvinnor och att agera som ett svin? Men icke. Om några år däremot, när en massa andra modigare människor väl besvarat de svåra frågorna och fört samhället vidare, då kommer Gillette nog sticka fram sitt babysläta, giriga nylle igen och berätta det hela en gång till och vilja bli hyllade för det.

Filmen är en förolämpning. Inte mot mig som man, men som copywriter.

Brillo. Restaurangernas Paul Rudd

0 comments / 13 januari, 2019

Att äta på Brillo är alltid ett misslyckande. För Brillo är ingen människas förstahandsval. Ingen vaknade på morgonen och tänkte ”Måtte jag få äta på Brillo idag”. Man hamnar där när man inte orkar leta mer, för på Brillo finns det alltid en öppen famn för ett uppgivet gäng.

Sen kommer man dit. Allt är helt ok. Alla sitter där i kompromissen och känner att det är helt ok på Brillo. Ingen är nöjd, ingen är missnöjd. Ingen längtar tillbaka till Brillo efteråt. Men snart ses vi ändå där igen.

Vice-sheriffer till Stockholm.

0 comments / 9 januari, 2019

Generellt tycker jag att Stockholms bilförare sköter sig överraskande bra. Det blinkas och släpps fram i helt acceptabel grad. Men ändå: De förare som svinar kommer för enkelt undan. Ofta sitter jag i bilen och ser ett odjur passera oss alla i bussfilen och jag tvingas skrika könsord. Tråkigt för såväl mig som eventuella passagerare.

Min lösning är att utse ett antal vice-sheriffer. Kanske har jag en något svävande bild av vad det egentligen innebär, men i västernfilmer brukar den riktiga sheriffen kasta en sheriff-stjärna till en, vad han finner, vettig person inne på saloonen och så tilldelas den personen tillfälligt vissa av sheriffens rättigheter. 

Rent praktiskt skulle folk kunna ansöka om att bli vice-sheriff hos polisen. De som antas ska ha utmärkt sig som hederliga, rimliga personer med goda hjärtan. Vice-sherifferna får en tuff bricka i skinande plast samt en dashcam att sätta i vindrutan. När vice-sherifferna sedan ser någon bete sig illa i trafiken kan de filma en liten snutt, skicka till polisen och så kan de i sin tur flinkt skicka en välförtjänt bot till bilens ägare. 

Fördelar med idén: 

Vi kommer alla att sköta oss bättre av rädsla för de lömska vice-sherifferna.

Många pensionärer med småknepig/felsökande personlighet kommer få ett nytt syfte i livet.

Polisen slipper en massa jobb och slipper höra ”kan ni inte lägga tid på att stoppa gängkrigen istället för att jaga hederligt folk” när de stoppar någon.

Nackdel med idén:

Viss Nordkorea-känsla.

Hej då F&B. Hej andra grejer!

0 comments / 7 januari, 2019

Ett par dagar innan julafton hade jag min sista tårdrypande dag på F&B. Ovärdigt nog blev min allra sista arbetsuppgift att skriva en companion-banner. Men sen blev det julfest och då kändes allt bättre igen. 

Från och med idag är jag frilansare. Det enda helt bestämda är att jag äntligen ska börja skriva TV-serier tillsammans med FLX. I övrigt finns jag alltså tillgänglig för roliga reklamjobb, så hör av er om ni har just ett sådant ni vill ha hjälp med. Kul! Tjoho!

God jul.

0 comments / 13 december, 2018

December alltså. Har inte orkat skriva på en vecka, då jag växlat mellan att vara bakis och dödsförkyld om och om igen i en grotesk dödsdans. Känns som det är dags att ta jullov. Tillbaka med nya hisnande äventyr den 7 januari.

God jul och tack för att ni läst.

Offentlig anusvård.

0 comments / 3 december, 2018

Igår var det dags att gå till gymmet igen. Står i omklädningsrummet. Vad ser jag där? Jo en prydlig man i sextioårsåldern som blåser torrt sitt anus med den allmänna hårtorken. Han stod rakt upp och ner med fönens mynning cirka två, tre centimeter från skinkornas hud. Belåten min. Sen blåste han framsidan också, vilket i sammanhanget kändes helt oförargligt. Våra blickar möttes. Mitt ansikte var förvridet i chock. Anus-herrens helt neutralt.

Det verkligt olyckliga är att det här är andra gången jag sett samma sak, på förhållandevis kort tid. För några månader sedan stod en helt annan man på samma plats och jobbade med sitt, antar jag, extraordinärt blöta anus. Kanske har vi alltså att göra med en dålig trend.

Lystring alla anustorkare, detta upphör nu. Ditt anus behöver troligen inte specialredskap för att bli torrt. Vänta en minut bara så ska du se att det ordnar sig fint. Om du av någon medicinsk super-anledning har ett särskilt krämigt anus, ta med dig egna blås-redskap.

Som jag brukar säga.

0 comments / 30 november, 2018

I förrgår var jag på gymet för att skulptera min kropp till perfektion och passerade som brukligt omklädningsrummet. Där satt en medelålders man av klassiskt snitt och pratade med en likadan. Först pratade de en stund om en gemensam bekant och spekulerade kring om han var gay. Huvudargumentet var att han gillade att gå på pass när han tränade. ”Ett enda pass gör en ju inte homosexuell, men…ja…” sa mannen. Så jag började tjuvlyssna rätt aktivt

Nästa ledtråd till mannens gammeldags personlighet var att han flera gånger sa ”Som jag brukar säga” innan han drog iväg ett litet valspråk. Det måste vara en av språkets mest föraktade fraser. Så mös jag en stund åt det och gick ut i gymmet. Väl där började jag bekymra mig. För vilken fras är bättre då?

Ju längre du levt, desto mer har du pratat. Under allt detta prat har du troligen lärt dig vilka grejer du säger som faller väl ut och vilka som resulterar i tunga tystnader. När en diskussion dyker upp för tjugonde gången i ditt liv bör du alltså ha snappat upp vilka genvägar som finns och nyttja dessa. Har man hittat på ett bra riff måste man få spela det ibland.

Ett alternativ är att göra en Lady Gaga. Det finns en massa hemska klipp på när hon och Bradley Cooper åker runt och promotar sin film och Lady Gaga säger samma smöriga sak om och om igen som att det är första gången. Bradley Cooper spelar med och ser berörd ut. Går knappt att titta på. Jag hade faktiskt föredragit om hon sagt ”Som jag brukar säga” innan. För det blir i alla inte falskt.

Man kan ju också välja att dundra på med ”Som JAAAAAG brukar säga”, alltså med ett medvetet och självironiskt tonfall. Funkar kanske några gånger men knappast mer. Som med alla ironiska fraser tappas troligen ironin bort efter några gånger och så sitter man där som det största svinet av alla och brölar över borden.

Tills det dyker upp något bättre kommer jag nog köra på ”Det här har jag nog sagt förut, men…” Man låtsas inte som att det är  nytt material, men låter inte heller som en fullt utblommad pratgubbe i ett omklädningsrum.

Töntiga skrivare.

0 comments / 26 november, 2018

Snart är det 2019 och jag tycker det börjar märkas på den teknologiska nivån ute i samhället. Scifi-samhället jag drömde om som lillgammal påg i den ännu SD-fria skånska villaidyllen, är äntligen på väg att besannas.

Men så får man syn på kontorets skrivare och står nästan på näsan av besvikelse. Skrivaren är stor, plastig och grå och står till råga på allt uppställd i självaste skrivarrummet. All ordinär kontors-teknologi som fortfarande kräver sina egna rum är per definition misslyckade konstruktioner.

Sen bestämmer man sig kanske för att använda skrivaren och krisen förvärras ytterligare. Mekaniskt stånk och stön fyller skrivarrummet. Ska maskinen flyga ut i rymden? Ska den bota skelettcancer? Nej, den ska skriva ut ett A4 med svart text. Man känner lojt på knapparna och konstaterar att de tillverkats av plasten Mattel fick över efter att byggt Skeletors skeva borg på 80-talet. Kostnad för skrivaren? Miljoner.

En rimlig skrivare för kontorsbruk hade vägt cirka 3 kilo och sett ut som en PS4. Nu väger den som en häst och ser ut som en ful häst. 

 

Kungen ska vara kung.

0 comments / 19 november, 2018

En åsikt jag läser ofta är att kungen borde abdikera och lämna över till Victoria. Jag är emot detta, trots att hon, milt uttryckt, verkar mer kompetent. Men här är kompetens ointressant.

Det enda argumentet för kungahuset som jag respekterar är att det är knasigt och därför roligt. Varje modernisering och anpassning till verkligheten gör det alltså mer meningslöst. Så länge vi nu har monarkin kvar är det vår plikt att kräva maximalt knas per investerad skattekrona. Hovpersonal som spelar silvertrumpeter, stela banketter på TV, kilovis med medaljer som inte förtjänats och en allt prilligare kung som klamrar sig fast vid tronen så hårt att det blir bestående skador i träet. Inget av detta klarar att granskas med rimlighet som måttstock. Då faller hela klabbet och så får vi en uppgraderad landshövding med extra snark istället.

Om något har kungahuset snarare blivit för moderna. Det var länge sen man såg kungen i krona och mantel. Kan vi tvinga honom att ha det varje dag, oavsett väder och tillfälle? Enligt samma linje kan jag möjligen tänka mig att kungen kan utmanas på envig av Victoria och att de får fäktas om tronen med bredsvärd och sköld. Helst till häst/kronhjort/älg. Biljetter säljes endast på Gyldene Freden.

 

Older