Mansbarnet flyttar till Café.

0 comments / 21 oktober, 2015

Efter flera månaders otacksamt slit har jag alltså äntligen blivit upptäckt. Tänk att när den här bloggen startade i våras så hade folk fortfarande iPhone 6 utan S och ingen sån där märkvärdig penna som kan peka på en enskild pixel! Flytten har varit klar en tid men blivit några veckor försenad. Har det varit segt? Ja, det har varit segt. Att skriva på en plattform man vet kommer dö vilken dag som helst har bitvis känts som att organisera en romantisk skattjakt för någon man bestämt sig för att göra slut med.

Men nu är allt bra. På Café kommer jag nu kunna hitta nya läsare, njuta av en bylinebild som tyvärr inte blev särskilt bra, samt lyfta en lön som hade gjort Henning från Mina drömmars stad avundsjuk. Annars kommer det bli som vanligt.

Tack, tack, tack för att ni läst och spridit och hållit på. Hoppas ni följer med till mansbarnet.cafe.se

I would like to wish that Arlanda Express tog sig i kragen.

0 comments / 20 oktober, 2015

Åkte Arlanda Express in till stan igår och blev som vanligt på dåligt humör omedelbart. Syndabocken var den där rösten som hälsar en välkommen till Stockholm. Eller förlåt, den VILL önska välkommen. We would like to say welcome to Stockholm blahablaha. Men gör det då! Säg välkommen! Jag sitter här och vill inget hellre än att bli välkomnad!

Och sen fortsätter dumheterna: “We would like to thank you for choosing Arlanda Express”. Varför då inte bara säga tack? Det gör jag hela tiden, det verkar gå bra. En kaffegubbe ger mig kaffet jag beställt, jag säger tack, situationen är utredd och vi kan båda gå vidare i våra liv. Jag säger inte “Jag skulle vilja säga tack” och lämnar kaffegubben med en diffus otillfredsställelse kring om det blev något tack eller ej. Det känns som att Arlanda Express hela tiden klipper bort en mening. “Vi skulle vilja tacka dig för att du väljer Arlanda Express. Men det gör vi inte, för vi har hört av en gemensam bekant att du kan vara ett riktigt as ibland.”

Jag möter din besvikelse.

0 comments / 18 oktober, 2015

Alldeles strax kommer det att pumpas ut tankeväckande inlägg igen. Men inte idag. Jag håller på att fixa och trixa med bloggrelaterad logistik. Men om bara en eller två dagar till så lovar jag att återgå till det normala. Nu tycker jag vi fattar varandras händer och sjunger kumbaya.

Ställ in vapnet på snabb besvikelse.

0 comments / 11 oktober, 2015

Skärmavbild 2015-10-11 kl. 13.54.52

Såg en film på Youtube där Microsoft visade nåt slags nytt spel till deras VR-grej Hololens. Och det var helt otroligt. Testkillen hade på sig den nya grejen och plötsligt hade han en tuff stridshandske av magiskt ljus runt handen och den rörde sig när handen rörde sig. Det kom farliga robotar ut ur väggarna och killen sköt laser så robotarna sprängdes. Så att om det här hade varit hemma hos dig hade alltså VR-robotarna krupit fram ur dina väggar och gömt sig bakom dina möbler. Ja, halleluja.

Sen gick det typ ett mindre ögonblick och spektaklet rasade från ingenstans ihop och hamnade i ett huj i samma kassa fack som Segway och Google glass. Det var inget speciellt som hände heller. Inget blev plötsligt dåligt. Det höll bara på aningens lite för länge, så att jag hann börja tänka på hur pinigt det skulle kännas att kuta runt hemma och skjuta VR-robotar. Sen gick det bara utför. Haveriet var ett faktum. Testkillen sa “Vortex” och bytte till nån annan funktion på sin hittepå-pistol och skämmigheten steg ett par grader till. Sen drog han igång en hologramsköld och satt och hukade bakom en fåtölj i sina små jeansbyxor och vid det här laget gick det knappt att kolla vidare. Det kändes som att jag såg mina föräldrar rappa. Typ en minut alltså. Så länge fick den nya avancerade science fiction-grejen vara tuff och sen blev den rappande Segway-föräldrar innan demon ens var slut. WOOOOOOOOWEEEEEEeeeeebuuuprutt. Nytt rekord.

PS: Om min beskrivning av rörliga stridshandskar och magiskt ljus inte lyckades måla en perfekt bild av händelseförloppet i just ditt huvud så har du länken här: https://www.youtube.com/watch?t=3&v=1NkoS0vNQTY

Postala besvär.

0 comments / 8 oktober, 2015

Jobbar för tillfället i ett projekt där ordet “postalt” används med viss frekvens. Det handlar alltså om reklam som anländer med posten. Men hur många gånger jag än hör det där jäkla ordet så kan jag inte sluta roas av att det låter som att det handlar om en ny spännande kroppsöppning. Det passar alldeles för bra in bland klassikerna. Oralt, analt, vaginalt, postalt. Så när någon med neutral min säger “Foldern levereras postalt” och tar en liten obrydd klunk av sitt kaffe, ja, då uppskattar jag det.

Tyvärr kombineras den postala humorupplevelsen med mitt erkänt bedrövliga pokeransikte. Känslorna slipper ALLTID ut. Alltså finns det inget som heter skratta inombords för mig. Varje gång någon säger “postalt” i min närhet så ler jag ett löjligt halvkvävt lycko-leende som hela mötet ser. Precis samma problem som när jag jobbade på Brindfors och uttrycket “I plenum” av någon anledning användes i tid och otid. “Det där får vi nog tyvärr ta i plenum”. Hihi!

Muntergök möbelhånades av elak fru.

0 comments / 6 oktober, 2015

Idag är jag ledsen. Har nyligen nåtts av deprimerande nyheter beträffande min inredningssmak. Den innehåller tydligen noll egna åsikter, utan följer exakt det som är inne just nu. Varje gång jag nämner för R att jag är sugen på att göra om någonting hemma, eller vill köpa nåt fint, eller bara pekar på något jag tycker om i en tidning så svarar hon näsvist att det är precis det som är inne just nu. Inte en enda gång har jag tydligen föreslagit något som inte är inne precis just nu (eller ännu värre alldeles nyss!). Efter en kort analys har jag tyvärr kommit fram till att hon kanske har en poäng den jäveln. Här är mina främsta inspirationskällor när det kommer till inredning:

Wes Anderson-filmer.

Ett par inredningstidningar om året som slumpmässigt dyker upp framför mig under ett tillfälle där inget vettigt finns att läsa och mobilen är död.

Nya tuffa restauranger som jag besöker.

Väldigt homestylade bostadsannonser.

Diverse snorkiga ADs jag känner.

Det var det. 100% intryck utifrån, 0% eget tyckande inifrån. Så ospännande inredningsperson. Nyss var jag sugen på mattor som helt kreativt ligger ovanpå andra mattor, men nu känns det som jag lika gärna kan spika upp den där postern med en naken tjej ovanpå en krokodil som hängde i mitt pojkrum.

 

Besserwisser-special. Första delen.

0 comments / 4 oktober, 2015

När jag nu skapat ett eget propagandamaskineri i form av en blogg som till stor del går ut på att övriga världen har fel, är det knappast lönt att längre förneka det självklara: Jag är en besserwisser. Men jag står inte ensam. Mina bästa vänner är besserwissers, mina föräldrar är besserwissers (i synnerhet min pappa, vi återkommer till honom i del 2 längre fram i höst) mina syskon är besserwissers. Vi får alla mycket skit för detta. En del skit ska vi tveklöst ha, men lite kärlek också. Det finns en diskret skönhet att upptäcka hos besserwissern. Tror jag. Jag vet naturligtvis inte. Vem är väl jag att etc etc.

Skojar bara. Det finns exakt två typer av besserwissers. Typ 1 är mild, typ 2 är grav.

Typ 1. Den nyfikna besserwissern (DNB)

DNBs livsmål är föga överraskande att så ofta det bara går vara den i rummet som har mest rätt. Men det få känner till är att hen älskar att ha fel nästan lika mycket. Själva drivkraften bakom DNBs beteende är nämligen ofta nyfikenhet. DNB grubblar mycket och irriterar sig lätt på folk som har helt tvärsäkra svar på allting, för hen är själv av uppfattningen att det är ytterst få frågor som funkar så.

Det är av den här anledningen DNBs ofta har den provocerande förmågan att bli vänsterpartister bland moderater, och moderater bland vänsterpartister. För att få veta om dessa tvärsäkra moderater och vänsterpartister har några nya avgörande argument, eller om det bara är det gamla vanliga automatiserade partisvamlet som sprutar fram ur truten. DNBn vill alltså bli överbevisad! Om man vill vara snäll kan man säga att det är för att hen vill växa som människa. Om man vill vara en aning beskare kan man istället säga att det är för att det gör DNBn till en än mäktigare besserwisser. För det allra mysigaste en DNB vet i hela världen är ändå att träffa en annan högfärdig besserwisser med sämre faktaunderlag och sedan detronisera denna värdelösa krake inför en helst berusad publik.

En intressant parentes är att många DNBs tycker om att presentera subjektiva saker som objektiva. “Val Kilmer är den sämsta Batman” istället för att säga “Jag tycker Val Kilmer är den sämsta Batman”. Jag gör så själv och har inga planer på att sluta. Så gott som alla samtal blir roligare av den typen av vettlösa påståenden. En intressant parentes i den intressanta parentesen är att George Clooney är den sämsta Batman-skådisen och Val Kilmer bara näst sämst. Men allt detta kan snart komma att förändras nu när Ben Affleck är på väg in i leken.

Typ 2. Den allvetande besserwissern. (DAB)

Nu är det inte lika lättsamt längre. DAB är på många sätt en ren dåre som helt slutat ta in ny information. Allting som inte existerar i DABs huvud betraktas som felaktigt eller irrelevant. Med viss rätt, ska sägas. En DAB är i regel en DNB som haft rätt för många gånger för sitt eget bästa och tillåtits expandera till en ohygglig besserwissisk supernova. För att göra det extra knepigt är DABs också offer för sin egen variant av den berömda Hipsterparadoxen, det vill säga att få i gruppen själva inser att de tillhör gruppen. Två DABs kan inte ha ett fungerande samtal utöver standardiserade artighetsfraser. Allt annat slutar med att de antingen bråkar eller genomför varsin högljudd parallell monolog. Enda sättet för flera DABs att umgås är att det sitter med en tredje, mer undergiven part vars roll det blir att nicka och lyssna imponerat på DABsen, som kan turas om att lära den gemensamma lärljungen allt om hur världen egentligen är beskaffad. Nu känner jag ingen av dem, men gissar att vi någonstans i det här resonemanget hittar det avgörande skälet till att Jan Guillou och GW fick sluta umgås.

 

Falskt trippelgråtskratt undanbedes.

1 comment / 1 oktober, 2015

Inflationen av den där emojin som skrattar så den gråter börjar bli problematisk. Instagram är snart förlorat. Problemet är dels att gråttskratt-emojin brukas som ett tomt artighetsskratt på grejer som är direkt tråkiga och dessutom dyker den gärna upp som en övertänd trio.

Vi behöver en annan symbol för artighetsskratt. Eftersom det inte finns någon särskilt avsedd kan väl alla välja den där som bara är lite skrattig istället, vad är det för fel på den? Jag kan bara komma på tre gånger i hela livet när jag skrattat så mycket att den vanliga skratt-emojin inte hade räckt till och det har verkligen inte varit i samband med en fickjlummen festbild på Instagram. Första gången var när jag såg Nakna Pistolen, andra var när jag såg Jim Carrey födas ut från en mekanisk noshörning i Ace Ventura 2 och senast var det när jag såg på Americas funniest home videos hur en urgammal, stolt gubbe i smoking skulle gå nerför en trappa med en bricka fyllda champagneglas till en massa förväntansfulla bröllopsgäster och så ramlade han såklart och slog sig utav bara helvete. Hela bröllopet förstördes! För alla dessa tre skrattupplevelser hade det varit adekvat med skrattgråtemojin, men en hade nog gjort jobbet, på trappgubben absolut max två. Tre! Nej så roligt är det ingen som har.

När ni ser någon slarva med det här, kommentera gärna direkt. Skriv “Så roligt var det inte” och hashtagga med #skrattamindre.

Gamla kärnvapen.

0 comments / 30 september, 2015

Förra veckan var det en grej att Putin funderar på att placera kärnvapen bara 30 mil från Sverige som en motreaktion på nåt NATO-jox. Visst, noll kärnvapen vid gränsen är ju alltid trevligare än kärnvapen vid gränsen om man nu får önska fritt, men så stor försämring är det väl inte? Min militära kunskap är förvisso grund, men jag har alltid tänkt att om det en dag skulle uppstå ett sug från rysk sida att kärnvapenbomba oss, så skulle de kunna skrida till verket utan att först behöva lasta bomberna på ett släp och i sakta mak frakta dem närmare Sveriges gränser.

Har de inte såna där rymdraketstora missiler i hemliga silos under marken som kan nå lite överallt i helt svindlande hastigheter? Att det skulle spela någon roll exakt var missilerna skjuts upp från känns väl ändå liiite B? Jag vill verkligen inte säga att jag är besviken på kärnvapenteknologin men hallå, det råkar faktiskt snart vara 2016.

Angående mina sämsta vänner.

0 comments / 27 september, 2015

Av alla beteenden som återfinns på sociala medier så är det ett som placerar sig längre bort från min surmulna människotyp än alla andra: att skriva typ “Är sugen på att gå ut ikväll. Någon som vill hänga på?” Vilket enastående mod. För jag utgår ifrån att även dessa levnadsglada muntergökar sitter på ett antal Facebook-vänner som de inte på några villkor vill träffa igen någonsin. Blotta tanken på att spendera en kväll tillsammans med den sämsta procenten av alla kontakter jag skrapat ihop genom åren fyller i alla fall mig med blodisande fasa.

Men beteendet är beundransvärt. Det indikerar att man är en person som bestämt sig för att attackera livet med ett fryntligt leende: “Det värsta som kan hända är att jag ägnar en kväll åt att lära känna någon jag tidigare varit skeptisk mot. På så sätt kan jag växa som människa/honingsätande gul sagobjörn och få en ny riktig vän”.

Betydligt trevligare än att utgå från att det snabbt ska trilla in jakande svar från en hysterisk mediasäljare jag träffat i ett enda möte, vice ordföranden från en gammal brf och en handfull ärkefiender och allmänna rötägg som gaddat ihop sig för att med förenad ondska verkligen psyka skiten ur mig en kväll. Betänk den bakomliggande hybrisen här. Jag inbillar mig att personer jag inte ens vill träffa en kort stund, i sin tur älskar mig så huvudlöst att de på studs ställer in alla planer för att få hänga med underbara, älskvärda, charmerande mig. Jag borde skämmas.

Nån gång har jag funderat på att skriva något i stil med “Är vid Odenplan i fyrtiofem minuter, någon som vill ta en kaffe?”, men fegat ur. Hade nog inte ens vågat skriva “Kör längs E4 söder om Nyköping. Någon som vill tuta vid eventuellt möte i en relativ hastighet av 250 km/h?” Fast nu är det nåt som bubblar i mig. Snart smäller det kanske. Inte idag och inte i morgon, men möjligen en helt annan dag. Snart ska jag, eventuellt, bli en aningens gnutta lite mer öppensinnad människa.

Older