Äh, nu biter vi ihop och röstar på Miljöpartiet.

0 comments / 21 februari, 2018

Innan valrörelsen ens kommit igång tycker jag vi glömmer att Miljöpartiet varit så kassa och unisont bestämmer att vi röstar på dem ändå. Anledningen är naturligtvis det här med klimatet som ni kanske läst om. Civilisationens undergång, global massdöd och det. Det känns faktiskt som en så stor grej att vi får tugga i oss Miljöpartiets kvalitetsproblem.

För de andra partierna rör sig samtliga på en skala där klimatet och massdöden i olika grad prioriteras ner en aning till förmån för annat. Och alla dessa andra grejer är såklart också viktiga, men bleknar ändå en smula bredvid apokalypsen. Just apokalypsen borde kvala in som ohotad etta nu ett tag.

Känns det mysigt i hela kroppen att rösta på Miljöpartiet? Nej, det är väl klart att det inte gör. De bekräftar konstant fördomarna om att vara ett gäng världsfrånvända vaccinmotståndare i lortiga byxor och det är tydligt att Fridolin egentligen passar bättre som kassör i en nybildad brf i Hammarby Sjöstad. Att rösta på dem kommer även den här gången kännas som att lägga sin röst på den där personen i ens klass som alltid sa “Det är faktiskt inte roligt” så fort det hände något roligt. Men nu får det bli så. De vill lägga mer BNP än de andra på miljöfrågor och det räcker. Stort grattis.

Och det finns en personlig uppsida också! När du väl röstat på dem kan du sitta på en hög häst hela mandatperioden och döma alla andra för deras bristande moral. Det har jag gjort i snart fyra år och det har funkat kanon.

 

Stolle avföljde mansbarn.

0 comments / 18 februari, 2018

Häromdagen tappade jag en följare på instagram. Vi har helt uppenbart att göra med ett fullblods-psyko. Det finns nämligen inte något hållbart skäl för att hoppa av min insta. Inte för att det publicerade materialet är av någon vidare kvalitet, men för att det är harmlöst. Jag har full förståelse för alla miljarder människor som inte är intresserade av att följa mig överhuvudtaget, men att aktivt sluta när man väl börjat är faktiskt orimligt.

För att ett avhopp ska vara giltigt i min bok krävs det att flödet i fråga fylls på extremt ofta och gärna med samma sak gång på gång (Samma unge, bara träning etc). Hos lilla mig publiceras en eller två bilder i månaden. En söt unge här, en lustighet där. Knappt märkbart alltså. Om jag slutade posta helt hade det tagit flera år innan någon reagerat. Men detta blev alltså ändå för mycket för någon. Jag vet inte vem du är (Tänk Liam Neeson nu) men om jag någonsin får veta det, så ska jag verkligen överväga att avfölja dig tillbaka.

 

Mer reklam som funkar.

0 comments / 15 februari, 2018

Efter att ha skrivit inlägget om visuellt mysig print har jag tänkt mer på vilken reklam som jag är extra benägen att halka dit på.

Gratisprover.

90% av det jag smakar i en butik köper jag. Det behöver inte ens vara särskilt gott, för när jag väl smakat känns det som att jag står i skuld och måste handla för att inte vara ett otacksamt svin. För hudvårdsprodukter är den här siffran kanske 65% och jag har provkört totalt två bilar och köpt en av dessa. Inuti mig finns alltså troligen mycket outnyttjad potential för företag att exploatera.

Reklam som handlar om att vara en unik individ som går sin egen väg.

En ny massproducerad produkt från ett gigantiskt företag känns ofta som precis det jag behöver för att omvärlden ska förstå hur extra speciell jag är. Bonuseffekt om något är på franska.

Reklam jag själv gjort.

Nånstans på vägen börjar jag alltid tro på mina egna jobb. “Lystring familjen! Från och med idag är vårt hem välsignat med ett unikt el-avtal som utmanar alla fördomar ni haft om vad ett el-avtal kan vara”

Ätbar reklam.

Ingenting får så stor effekt på vårt reklambyrå-kontor som när det anländer ett överdådigt påskägg med godis. Vi samlas runt det, pressar ner våra svällande ansikten i härligheten och mumlar tacksamheter gentemot avsändaren mellan tuggorna. Varje gång jag själv hittar på ett DR frågar jag mig själv om idén vi har är bättre än att bara lägga budgeten på något sockrigt och skicka det istället. Ofta är den inte det.

Motorsport gör tummen upp för tummen upp.

0 comments / 11 februari, 2018

Vad är det med motorsport som får samtliga verksamma att göra tummen upp så fort en kamera åker fram? Det är ju varenda bild! I bilen – tummen upp, framför sponsorväggen – tummen upp. Springa som en levande fackla ur ett exploderande vrak – tummen upp.

Någon var såklart först. En riktigt snajdig rallygubbe gjorde tummen upp en gång för hundra år sedan och hela motorvärlden kom i brallan för att det såg så coolt ut. Sen har trenden rullat fram som en lavin varhelst det vankas bilar, gubbar och tummar. Generationer tummenuppare har kommit och gått, ingen ifrågasätter. Det är bilsport och här gör vi tummen upp. Passar det inte kan du hålla på med pingis eller nåt annat fjanteri!

Vi kör bil! Tummen upp för det.

Tut tut! Tummen upp för bilar med klistermärken.

Mmmm, ratt och sponskeps. Tummen upp!

Vem har minst en tumme och en flamsäker overall? This guy!

Snedtumme. En rebell i det lilla.

Osäkra tummarna, här ska köras bil!

Tummen upp för att kartläsaren får lägga första ljumna varmkorvs-prutten i bilen.

Föräldrarnas hemligaste hemlighet.

0 comments / 4 februari, 2018

Varje dag berättar jag och miljarder andra föräldrar för våra barn att de kommer belönas med kakor och Netflix om de uppför sig. Tänk om barnen visste att sanningen är den rakt motsatta. Tänk om de visste att ju jävligare och ondare de beter sig mot oss, desto mer Netflix och kakor blir det.

Snälla barn behöver inga mutor och får därför inga. De får rotfrukter och pedagogisk litteratur. Ett riktigt otrevligt barn däremot, kan på bara några timmar bryta ner en förälder så fullständigt att överlevnadsinstinkterna tar över och i det läget får de lömska glyttarna allt de pekar på. Ta mitt Eurocard! Titta på porr! Skjut en snut! Bara du inte mobbar mig mer idag. Om det här slipper ut finns ingen räddning.

Vidare satte jag igår troligen ett nytt bottenrekord i kategorin Pappa-förklarar-raptexter-för-nyfiken-sexåring-på-ett-barnvänligt-sätt, när jag översatte “pimp” till “en person som tycker om att gå på fest”.

Nya debattregler inför höstens plåga.

0 comments / 31 januari, 2018

Moderaternas fåniga kampanj var bara förtrupperna. Snart kommer vi drunkna i dylik smörja från alla håll. Och så debatterna på det. Debatten sist hade jag verkligen tänkt titta på men klarade bara 30 sekunder av den första partiledarens kamrermässiga inledningsrabblande innan Rick & Morty var igång istället. Jag kommer inte klara det här valet om allt är som det brukar. Reklamen vill jag inte bli djupare engagerad i än lågintensivt gnäll från sidlinjen, men här är ett debattformat som någon gärna får prova.

Två dagar, två debatter. Den första debatten handlar bara om partiernas visioner. Partiledarna får beskriva hur de tänker sig framtidens Sverige. Miljöpartiet får bre ut sig om klimatet, Moderaterna om individens frihet och SD om att klippa tillbaka de rasistiska bitarna i Kalle Ankas julafton. I den här debatten är det förbjudet att gnöla om detaljer. Ingen får säga “Men ert projekt ökade arbetslösheten med 2,1% i jämtland och bla bla.” Man får ifrågasätta varandras visioner, inget mer.

Dag två är det andra bullar. Då blir det väldigt konkret. Alla får som brukligt presentera vad de vill satsa pengar på, men för varje förslag måste de också berätta var de tänker ta pengarna ifrån. Så den som säger sig vilja satsa 6 miljarder på försvaret måste samtidigt berätta vilket eller vilka områden som torskar 6 miljarder. Det är också strängeligen förbjudet att hänvisa till hur ens egen ekonomiska superplan ska skapa sån hypotetisk tillväxt att pengarna ska uppstå utan att någon behöver hamna i kläm.

Klart för drabbning!

 

Försiktigt positiva känslor kring printreklam.

0 comments / 28 januari, 2018

Print har i minst tio år varit det mest hånade reklamformatet. En perfekt symbol för det gamla utdaterade medieklimatet. Men jag har själv börjat konsumera printreklam på ett sätt som får mig att överväga omvärdering.

För det första blockerar jag inte print och klickar inte bort den. (I magasin i alla fall, såväl fysiska som digitala. Dagspressens digitala utgåvor har ju fortfarande problem ibland med att någon stackares dyra annons inte ens hinner laddas innan jag gått vidare) Visst, jag bläddrar med viss hysteri, men ingen bläddrar lika övernaturligt kvickt som den klickar. På internet går nästan hela hjärnans kapacitet ut på att raskast möjligt lokalisera synfältets samtliga kryss och rutor som används för att dräpa reklam och aptera dessa innan minsta oönskat budskap sipprat in i pupillen. Som en lek lägger jag ofta muspekaren där jag misstänker att något klickbart försvarsmedel ska dyka upp och glor stint där, för att kapa ytterligare några hundradelar från exponeringstiden. Eller så öppnar jag bara ett fönster till och tittar på precis vad fan som helst medan reklamen dör ut där bakom.

Jag secondscreenar inte heller print. När jag cirka femton minuter i månaden tittar på linjär-tv och det är minsta antydan till reklam tar jag såklart upp mobilen. Och om det blir reklam där med tar jag upp ipaden och gör nåt skit med den. Det skulle inte förvåna mig om jag inom ett år plockar fram nån ännu inte inköpt Apple-uppfinning för att med den fjärdescreena tredjescreenen. På sikt får jag kanske köpa en jojo eller nåt att hålla på med i sex sekunder.

Det tredje skälet till varför print kanske förtjänar mer mediepengar än de får i dagsläget är att jag tror de flesta människor brukar vara hyfsat lugna när de läser print. Det blir mer och mer något som sker när det finns tid och känns mysigt. Det här är glada nyheter särskilt för visuellt stark print. Av all reklam jag exponeras för är det lite flummiga annonser med dyrt foto som funkar allra bäst. En välplåtad tuff gubbe som kanske står på en strand lite nära en attraktiv produkt, ja då vill jag oftare än i andra sammanhang ha mer av den produkten i mitt liv. Utan att ställa frågor direkt i chatten om produktens kvalitet, klicka för mer info eller läsa andras recensioner. Ett par sekunder i en fin reklamvärld räcker plötsligt fint, precis som på farfars tid. Print kanske tappar läsare snabbare än läsarna tappar håret, men hur många andra har reklamkonsumenter som överhuvudtaget är där mentalt?

För ett par år sedan hade jag aldrig försvarat print. Det är långsamt. Statiskt. Platt. Men samma argument som nyss användes för att avfärda det börjar bli till dess fördel.

Sorgligt kring glada barn på tunnelbanan.

0 comments / 24 januari, 2018

Ibland händer det att man är med sitt svingulliga barn på tunnelbanan och barnet är på gott humör. Det sitter i sin barnvagn och söker kontakt med medpassagerare. Den passagerare som då svarar på ett vettigt sätt och ler mot barnet och vinkar lite älskar jag där och då och den som inte gör det önskar jag en omedelbar gallsten. Men jag minns också att jag själv inte riktigt vågade le och vinka innan jag själv fick barn. Att jag typ tittade bort istället. Anledningen är så sjukt deppig: Jag var rädd att föräldrarna skulle tro att jag var pedofil och bli rädda för mig.

Att inte vara helt säker på att samhället är okej med att man vinkar till en glad unge. Då vet man att ens kön gjort en del skit genom åren. 

Tillbaka på ruta ett.

1 comment / 22 januari, 2018

Efter en tid på Café är jag alltså tillbaka här. Uppbrottet var inte särskilt dramatiskt. De gav en vänlig vink om att jag kanske skulle utveckla bloggen på nåt sätt för att få fler läsare. Ett på alla vis klokt inspel från en arbetsgivande plattform som folk ska försörja sig på. Tyvärr är jag fullständigt rabiat när det kommer till krav för den här bloggen. Minsta lilla pyttiga tanke på utveckling får det att kännas som ett extrajobb och nåt sånt vill jag sannerligen inte ha. Mansbarnet är min motsvarighet till att ha en svulstig tågbana i garaget och då vill man inte att nån ska komma och ha åsikter om den lilla tågstationen eller stinshytten man just satt dit, även om det bara handlar om att flytta den en centimeter närmare rälsen.

Nog om min konstnärliga högfärdighet och över till ett tips för bajsande män: Om man har bajsat på jobbet eller en restaurang och inte vill få den rättmätiga skulden för eventuell odör, då kan man fälla upp ringen på vägen ut så att alla tror man har kissat och att odören är en tidigare besökares fel. Det här kan ingen ta ifrån oss.

Mansbarnet flyttar till Café.

0 comments / 21 oktober, 2015

Efter flera månaders otacksamt slit har jag alltså äntligen blivit upptäckt. Tänk att när den här bloggen startade i våras så hade folk fortfarande iPhone 6 utan S och ingen sån där märkvärdig penna som kan peka på en enskild pixel! Flytten har varit klar en tid men blivit några veckor försenad. Har det varit segt? Ja, det har varit segt. Att skriva på en plattform man vet kommer dö vilken dag som helst har bitvis känts som att organisera en romantisk skattjakt för någon man bestämt sig för att göra slut med.

Men nu är allt bra. På Café kommer jag nu kunna hitta nya läsare, njuta av en bylinebild som tyvärr inte blev särskilt bra, samt lyfta en lön som hade gjort Henning från Mina drömmars stad avundsjuk. Annars kommer det bli som vanligt.

Tack, tack, tack för att ni läst och spridit och hållit på. Hoppas ni följer med till mansbarnet.cafe.se

Older