God jul.

0 comments / 13 december, 2018

December alltså. Har inte orkat skriva på en vecka, då jag växlat mellan att vara bakis och dödsförkyld om och om igen i en grotesk dödsdans. Känns som det är dags att ta jullov. Tillbaka med nya hisnande äventyr den 7 januari.

God jul och tack för att ni läst.

Offentlig anusvård.

0 comments / 3 december, 2018

Igår var det dags att gå till gymmet igen. Står i omklädningsrummet. Vad ser jag där? Jo en prydlig man i sextioårsåldern som blåser torrt sitt anus med den allmänna hårtorken. Han stod rakt upp och ner med fönens mynning cirka två, tre centimeter från skinkornas hud. Belåten min. Sen blåste han framsidan också, vilket i sammanhanget kändes helt oförargligt. Våra blickar möttes. Mitt ansikte var förvridet i chock. Anus-herrens helt neutralt.

Det verkligt olyckliga är att det här är andra gången jag sett samma sak, på förhållandevis kort tid. För några månader sedan stod en helt annan man på samma plats och jobbade med sitt, antar jag, extraordinärt blöta anus. Kanske har vi alltså att göra med en dålig trend.

Lystring alla anustorkare, detta upphör nu. Ditt anus behöver troligen inte specialredskap för att bli torrt. Vänta en minut bara så ska du se att det ordnar sig fint. Om du av någon medicinsk super-anledning har ett särskilt krämigt anus, ta med dig egna blås-redskap.

Som jag brukar säga.

0 comments / 30 november, 2018

I förrgår var jag på gymet för att skulptera min kropp till perfektion och passerade som brukligt omklädningsrummet. Där satt en medelålders man av klassiskt snitt och pratade med en likadan. Först pratade de en stund om en gemensam bekant och spekulerade kring om han var gay. Huvudargumentet var att han gillade att gå på pass när han tränade. ”Ett enda pass gör en ju inte homosexuell, men…ja…” sa mannen. Så jag började tjuvlyssna rätt aktivt

Nästa ledtråd till mannens gammeldags personlighet var att han flera gånger sa ”Som jag brukar säga” innan han drog iväg ett litet valspråk. Det måste vara en av språkets mest föraktade fraser. Så mös jag en stund åt det och gick ut i gymmet. Väl där började jag bekymra mig. För vilken fras är bättre då?

Ju längre du levt, desto mer har du pratat. Under allt detta prat har du troligen lärt dig vilka grejer du säger som faller väl ut och vilka som resulterar i tunga tystnader. När en diskussion dyker upp för tjugonde gången i ditt liv bör du alltså ha snappat upp vilka genvägar som finns och nyttja dessa. Har man hittat på ett bra riff måste man få spela det ibland.

Ett alternativ är att göra en Lady Gaga. Det finns en massa hemska klipp på när hon och Bradley Cooper åker runt och promotar sin film och Lady Gaga säger samma smöriga sak om och om igen som att det är första gången. Bradley Cooper spelar med och ser berörd ut. Går knappt att titta på. Jag hade faktiskt föredragit om hon sagt ”Som jag brukar säga” innan. För det blir i alla inte falskt.

Man kan ju också välja att dundra på med ”Som JAAAAAG brukar säga”, alltså med ett medvetet och självironiskt tonfall. Funkar kanske några gånger men knappast mer. Som med alla ironiska fraser tappas troligen ironin bort efter några gånger och så sitter man där som det största svinet av alla och brölar över borden.

Tills det dyker upp något bättre kommer jag nog köra på ”Det här har jag nog sagt förut, men…” Man låtsas inte som att det är  nytt material, men låter inte heller som en fullt utblommad pratgubbe i ett omklädningsrum.

Töntiga skrivare.

0 comments / 26 november, 2018

Snart är det 2019 och jag tycker det börjar märkas på den teknologiska nivån ute i samhället. Scifi-samhället jag drömde om som lillgammal påg i den ännu SD-fria skånska villaidyllen, är äntligen på väg att besannas.

Men så får man syn på kontorets skrivare och står nästan på näsan av besvikelse. Skrivaren är stor, plastig och grå och står till råga på allt uppställd i självaste skrivarrummet. All ordinär kontors-teknologi som fortfarande kräver sina egna rum är per definition misslyckade konstruktioner.

Sen bestämmer man sig kanske för att använda skrivaren och krisen förvärras ytterligare. Mekaniskt stånk och stön fyller skrivarrummet. Ska maskinen flyga ut i rymden? Ska den bota skelettcancer? Nej, den ska skriva ut ett A4 med svart text. Man känner lojt på knapparna och konstaterar att de tillverkats av plasten Mattel fick över efter att byggt Skeletors skeva borg på 80-talet. Kostnad för skrivaren? Miljoner.

En rimlig skrivare för kontorsbruk hade vägt cirka 3 kilo och sett ut som en PS4. Nu väger den som en häst och ser ut som en ful häst. 

 

Kungen ska vara kung.

0 comments / 19 november, 2018

En åsikt jag läser ofta är att kungen borde abdikera och lämna över till Victoria. Jag är emot detta, trots att hon, milt uttryckt, verkar mer kompetent. Men här är kompetens ointressant.

Det enda argumentet för kungahuset som jag respekterar är att det är knasigt och därför roligt. Varje modernisering och anpassning till verkligheten gör det alltså mer meningslöst. Så länge vi nu har monarkin kvar är det vår plikt att kräva maximalt knas per investerad skattekrona. Hovpersonal som spelar silvertrumpeter, stela banketter på TV, kilovis med medaljer som inte förtjänats och en allt prilligare kung som klamrar sig fast vid tronen så hårt att det blir bestående skador i träet. Inget av detta klarar att granskas med rimlighet som måttstock. Då faller hela klabbet och så får vi en uppgraderad landshövding med extra snark istället.

Om något har kungahuset snarare blivit för moderna. Det var länge sen man såg kungen i krona och mantel. Kan vi tvinga honom att ha det varje dag, oavsett väder och tillfälle? Enligt samma linje kan jag möjligen tänka mig att kungen kan utmanas på envig av Victoria och att de får fäktas om tronen med bredsvärd och sköld. Helst till häst/kronhjort/älg. Biljetter säljes endast på Gyldene Freden.

 

Fraserna min fru hatar mest.

0 comments / 14 november, 2018

En av de roligaste sakerna med att dela sitt liv med en annan människa är att lära sig exakt vad som driver ens partner till vansinne. Här är min topplista över de saker jag ofta säger som R hatar allra mest. Rankat från mild irritation till blint raseri.

5. ”Det är ett mysterium”

Används när jag slarvat bort något och vill att R ska hitta det. Jag förklarar vad som är borta och hur konstigt det är. ”Det är ett mysterium” säger jag förvirrat, R hittar föremålet på en sekund och blir milt irriterad.

4. ”Undrar vän av ordning”

Den här används gärna när R stökat ner något. ”Hur länge ska den koppen stå där, undrar vän av ordning”. I sms används gärna förkortningen VAO för bästa resultat.

3. ”Förbättringsområde:”

Jag tycker det är viktigt att komma med rak kritik omedelbart istället för att gå och småsura och bli rasande ett halvår senare. Det här har renodlats under äktenskapets gång till att jag nu säger ”Förbättringsområde: Kan du sluta lägga tomaterna i kylen?” Resultat? Mellanstark irritation.

2. ”Jag känner ändå att det är mest synd om mig”

Varje gång en oförätt begåtts mot mig kontrar alltid R med något dumt jag gjort. Störigt. För att neutralisera det har jag kommit på den här briljanta frasen. Den bekräftar att, visst, det jag gjorde var kanske dumt, men inte alls lika dumt som det du gjorde.

1.  ”Föra till protokollet”

Solklar etta. Varje gång jag säger det här ser det ut som Rs huvud ska explodera. Det används när vi bråkar och jag börjar inse att det kanske är jag som har fel. Då vill jag ändå inte ge mig helt utan ”föra till protokollet” att jag gjort något annat bra, eller att hon nog också hade lite fel ändå. Varje gång frasen yttras (ofta) förlängs bråket med cirka tjugo minuter.

Att förbjuda flygplan.

0 comments / 11 november, 2018

Jag kommer inte sluta flyga självmant. Det går inte. Tror nästan ingen kommer sluta eller ens dra ner.

Men vad hade hänt om vi förbjöd flyg för privatpersoner eller i alla fall gjorde det extremt svårtillgängligt? Då tror jag inte jag hade saknat det så värst. På samma sätt som det plötsligt kändes lätt att inte röka på krogen när ingen fick göra det, men helt omöjligt när jag förväntades ta ett eget förnuftigt initiativ.

För några veckor sedan var jag som ni kanske minns i San Sebastian med en kompis. Hade vi gjort den resan utan flyg? Ja jag tror det, men vi hade fått ta en hel veckas semester för att ta oss dit och hem och hinna äta ankleverfylld lime i lugn och ro. Som upplevelse betraktat hade resan inte blivit sämre. Jag tror till och med att jag mått bättre utan flyg överlag. Dels av en lugnare resa och dels avslappningen i att hela världen inte var valbar och fylld av ännu bättre platser än min egen destination. Inget är så mycket FOMO som flygtrafik. I varje givet ögonblick hade jag kunnat vara var som helst på jorden och gjort något annat mycket roligare.

Sen är det affärsresenärerna, dessa satans stackare. Varje gång jag är på ett flygplan fullt med andra kontorsråttor brukar jag sitta och klura på hur många av oss som verkligen är sugna på att planet lyfter. Själv vill jag nästan aldrig. Uppskattningsvis är det max en fjärdedel av övriga som innerst inne verkligen känner att de vill och behöver åka. Resten ska agera halvmotiverat kött i olika möten. Kanske att de ska dra några slides, men de vet nog att det egentligen hade räckt med att en av dem åkte och drog alla slides eller att de bara mailade skiten. Ohyggligt deprimerande. Tonvis med koldioxid som ingen ens ville slösa.

Om vi förbjöd flyg hade affärsområdet virtuella konferenser omedelbart blivit mycket hett. Pengar hade sprutat in från alla håll och kanter. Hur lång tid hade det tagit innan alla kontor med utlandskonktakter och självbevarelsedrift hade skaffat någon typ av ännu ej uppfunnen, hitech konferenslösning med VR-hjälmar eller nåt, där man kan se varenda missnöjd rynka i kundens panna under presentationen? Ett par år kanske, sen hade vi aldrig igen haft ett oinspirerande Skype-möte med lagg, osmickrande kameravinkel och säljare som vinkar och gapar “Hör ni mig? Ser ni mig? Ser ni mina viktiga slides?”.

Men det kommer naturligtvis inget flygförbud. Vi blåser på. Håll tummarna för att Elon Musk ganska jävla snart uppfinner en riktigt stor och fin koldioxidätar-maskin.

 

Ett tungt bord.

0 comments / 24 oktober, 2018

Så R köpte ett fint matbord på internet. Det såldes av en antikhandel i Skåne och levererades med bil några veckor senare. Planen var att lyfta upp bordet med kran till lägenheten, då det var för stort för hissen. Lite struligt kanske, men ännu kändes inget hopplöst.

Så kom då bordet. Direkt kände jag att det var fara å färde. En riktig jävla best till bord var det. Idiot-tjockt trä och en marmorskiva på fyra miljoner kilo. Det var nu upp till mig och killen med bilen att bära det två våningar ner i garaget och in i källarförrådet.

Bara att få ut åbäket ur bilen tvingade fram en deciliter svett. Jag frågade killen hur fan de hade fått upp det i bilen. Han svarade att han och hans tjej hade lyft det. Jaha, jaså, ja säger du det, sa jag.

Sen började vi bära en pyttebit i taget. Fingrarna vrålade av ångest. Kroppen knakade och knastrade. Under varje paus frustade vi tillsammans fram otänkbara könsord och stönade djupt. Alldeles nyss satt jag i soffan och spelade Star Wars i frid och nu kändes det som att livet var förstört. Efter en halvtimme av fullkomlig panik stod bordet äntligen i källarförrådet och vi var två brutna män som ragglade upp till marknivå. Mitt arbete var över, men han hade en hel bil full med grejer att leverera. Jag ville omfamna honom som min broder men det kändes fånigt så jag fegade ur.

Väl upp i lägenheten ignorerade jag Rs alla frågor och gick raka vägen till toaletten. Där satte jag mig och verkligen attack-bajsade i tjugo minuter. Kroppen hade reagerat som att kriget brutit ut. ”Töm allt! Släng all barlast överbord!” Sen åkte de genomsvettiga kläderna i tvätten och jag somnade på en minut. Ett par dagar senare hade jag nackspärr.

I går morse var det så dags för kranen. Jag hade bestämt mig för att aldrig mer lyfta bordet, så en flyttfirma hade anlitats för kånkandet upp till gatan. Flyttgubbarna var en halvtimme sena men i min stora godhet har jag bestämt mig för att inte avslöja firmans namn. Kranbilen stod och tickade pengar. När flyttgubbarna väl stod på plats i källaren och stirrade på bordet konstaterade de snabbt att de inte orkade lyfta det och smet med svansen mellan benen. Jag föreslog att jag och krangubben skulle hugga i men han skyllde klokt nog på dålig rygg. Så kranbilen åkte och lämnade efter sig en faktura som enda minne av händelsen. Bordet står kvar i källaren. Jag och R är vilsna. Detta satans bord är mästarprovet. Det är vårt öde och det ska fan upp i lägenheten om det så ska kosta oss äktenskapet, förståndet och våra liv.

Make drabbad av lömsk hämnd-resa.

1 comment / 18 oktober, 2018

I helgen var jag i San Sebastian och åt upp allt inom synhåll tillsammans med Ted. (Jag har två nära vänner som heter Ted. Den ena jobbar som AD, så låt oss för enkelhets skull kalla honom AD-Ted framöver. Den andre Ted har något sorts high flying-jobb där han håller på med finansiering av start ups, så låt oss för elakhets skull kalla honom IT-Ted. Det var IT-Ted som var med på resan)

Vi hade det mycket bra, jag och IT-Ted. Ena dagen åt vi en biff stor som en Xbox. Nästa åt vi en lime fylld med anklever, som en del av en ganska konditionskrävande tretimmars-lunch. Men jag fick mitt straff nästan direkt.

Hela anledningen till att jag åkte var att R var på någon sorts resa förra året. Då var jag hemma och slet med barnen och San Sebastian var min kompensation. Tyvärr minns jag inte alls vad det var R gjorde för något och hon påstår helt fräckt att jag hittat på alltihop. Men jag har inte fel. Hon var på en resa och jag tror hon vet det och mörkar.

Blixtsnabbt bokade R en egen kompensations-resa. Igår åkte hon till Budapest med två kompisar. Inte ens en vecka kunde hon vänta. Än en gång blir jag exploaterad för att R minns alla sekunder hon någonsin upplevt medan mina egna samlade minnen ryms på en VHS-kassett. Och det finns fler offer här. Till skillnad från IT-Ted har Rs sällskap en massa barn. Så nu har de stackars fäderna till alla dessa illbattingar ensam-ansvar hela helgen och sitter på blåsiga lekplatser och svär förbannelser över mig. Utan ens den minsta lilla ankleverfyllda lime att trösta sig med.

 

Malplacerat beröm till Lisa Magnusson.

0 comments / 15 oktober, 2018

Under lång tid har jag tänkt maila Lisa Magnusson på DN och meddela att jag tycker hon skriver bra.

Men jag har inte kunnat.

För att varje gång hon skriver nåt och jag tänker att det här var väl en himla bra text, så känns det som att om jag mailar den dagen så blir det som att jag står SÅ IN I HELVETE bakom just det hon skrev den dagen. Det får mig att känna mig som en idiot som bara hör av mig när någon tycker exakt som jag och jag står SÅ IN I HELVETE bakom det. Plus att jag hamnar i en mailhög med folk som står SÅ IN I HELVETE bakom nåt och det känns nästan aldrig som en grupp jag vill vara i samma hög som. Så min egen fåfänga står alltså i vägen från att skicka beröm till någon annan, så ynkligt är det.

Sen de dagar hon inte skriver något, ja då tänker jag såklart inte en sekund på det här, så då blir det inget beröm skickat heller. Tiden går och går. Lisa Magnusson kommer ha starr och vuxenblöja innan jag får till det här mailet. Så nu kommer berömmet här istället och ligger och skvalpar i internets utkanter likt en flaggpost som kanske eller kanske inte någonsin når fram till Lisa Magnussons ännu starrfria ögon.

 

Older