Make drabbad av lömsk hämnd-resa.

1 comment / 18 oktober, 2018

I helgen var jag i San Sebastian och åt upp allt inom synhåll tillsammans med Ted. (Jag har två nära vänner som heter Ted. Den ena jobbar som AD, så låt oss för enkelhets skull kalla honom AD-Ted framöver. Den andre Ted har något sorts high flying-jobb där han håller på med finansiering av start ups, så låt oss för elakhets skull kalla honom IT-Ted. Det var IT-Ted som var med på resan)

Vi hade det mycket bra, jag och IT-Ted. Ena dagen åt vi en biff stor som en Xbox. Nästa åt vi en lime fylld med anklever, som en del av en ganska konditionskrävande tretimmars-lunch. Men jag fick mitt straff nästan direkt.

Hela anledningen till att jag åkte var att R var på någon sorts resa förra året. Då var jag hemma och slet med barnen och San Sebastian var min kompensation. Tyvärr minns jag inte alls vad det var R gjorde för något och hon påstår helt fräckt att jag hittat på alltihop. Men jag har inte fel. Hon var på en resa och jag tror hon vet det och mörkar.

Blixtsnabbt bokade R en egen kompensations-resa. Igår åkte hon till Budapest med två kompisar. Inte ens en vecka kunde hon vänta. Än en gång blir jag exploaterad för att R minns alla sekunder hon någonsin upplevt medan mina egna samlade minnen ryms på en VHS-kassett. Och det finns fler offer här. Till skillnad från IT-Ted har Rs sällskap en massa barn. Så nu har de stackars fäderna till alla dessa illbattingar ensam-ansvar hela helgen och sitter på blåsiga lekplatser och svär förbannelser över mig. Utan ens den minsta lilla ankleverfyllda lime att trösta sig med.

 

Malplacerat beröm till Lisa Magnusson.

0 comments / 15 oktober, 2018

Under lång tid har jag tänkt maila Lisa Magnusson på DN och meddela att jag tycker hon skriver bra.

Men jag har inte kunnat.

För att varje gång hon skriver nåt och jag tänker att det här var väl en himla bra text, så känns det som att om jag mailar den dagen så blir det som att jag står SÅ IN I HELVETE bakom just det hon skrev den dagen. Det får mig att känna mig som en idiot som bara hör av mig när någon tycker exakt som jag och jag står SÅ IN I HELVETE bakom det. Plus att jag hamnar i en mailhög med folk som står SÅ IN I HELVETE bakom nåt och det känns nästan aldrig som en grupp jag vill vara i samma hög som. Så min egen fåfänga står alltså i vägen från att skicka beröm till någon annan, så ynkligt är det.

Sen de dagar hon inte skriver något, ja då tänker jag såklart inte en sekund på det här, så då blir det inget beröm skickat heller. Tiden går och går. Lisa Magnusson kommer ha starr och vuxenblöja innan jag får till det här mailet. Så nu kommer berömmet här istället och ligger och skvalpar i internets utkanter likt en flaggpost som kanske eller kanske inte någonsin når fram till Lisa Magnussons ännu starrfria ögon.

 

Snorkigt yoga-ställe sökes.

1 comment / 11 oktober, 2018

Många års lyftande på gym, enligt gammal hederlig tungt och fel-princip, har gjort mig djävulskt stel. Det kan inte längre accepteras. Om utvecklingen håller i sig kommer det inom uppskattningsvis två år behövas komplicerade system av block och taljor för att resa mig från djupa fåtöljer. Jag ska alltså börja på yoga och äntligen bli den ninja jag hela tiden anat att jag är innerst inne. Men vilket ställe är bäst?

Jag söker efter ett yoga-ställe som är som ett yoga-ställe i Modern Family. Tjusigt som fan med en precis lagom ytlig hint av österländsk visdom i inredningen. Där ska finnas folk som dricker dyra alg-shakes, har mindfulness-appar i Apple watchen och där ska lukta väldigt gott. Folk ska inte prutta utan skam. Yogayama verkar rätt mycket på brief men jag kommer inte orka åka till Östermalm. Helst ska det här lagom magiska stället ligga i Katarina/Sofia. Tacksam för tips.

PS. Ingen jättevarm yoga heller, utan helt vanlig människo-temperatur i lokalen duger fint. DS.

 

Mobba en cyklist.

0 comments / 8 oktober, 2018

Någonting har hänt i Stockholms cykeltrafik. Kanske är det så enkelt att sommarens utbredda klimatångest resulterat i många fler cyklister och det är väl bra, men oavsett så är stämningen mer aggressiv. Allmän skräck präglar resan.

En del av lösningen är att vi måste sluta betrakta cyklister som snabba fotgängare. Fotgängare får svänga spontant och ändra hastighet efter humör. Det accepteras för att den värsta skada en fotgängare kan åsamka är en tramp på foten. Retligt, absolut, men långt ifrån den mångåriga rehabträning med de där förnedrande gummibanden som en cykelolycka lätt resulterar i.

Cyklister är snarare små bilar. Alltså ska du inte göra något på en cykel som du inte hade gjort i en Fiat 500 med lilla motorn. Köra om i 80% av maxhastighet med en centimeter till godo till närmaste granne? Nej. Applicera lypsyl med ena handen och försöka putsa glasögonen med den andra? Nej. Skriva ett onödigt långt, svavelosande sms till en lömsk fastighetsmäklare? Kanske, vi är alla människor.

Men det viktigaste för att få bukt med cyklisterna är att vi som kollektiv måste kliva fram och börja mobba dem på samma sätt som vi gör med bilister. När en bilist agerar fel börjar vi genast tuta, vifta och kasta fruktansvärda glåpord efter förövaren. Även patologiskt strykrädda som jag vågar haka på, då jag vet att alla är med mig och att jag bara blir en liten ilsken enhet som döljs i den rasande mobbens väldighet. Låt oss börja mobba cyklisterna redan idag.

 

Tack och hej Formel 1.

0 comments / 4 oktober, 2018

Innan barnen kom och förstörde alltihop var jag intresserad av Formel 1. Det började som för 9 av 10 F1-fans: Med att ligga bakis i soffan och låta sig vaggas till sömns av motorljud och Eje Elghs outtröttliga malande om regndäck. Sen smög intresset sig på efterhand. Jag kanske hejade en liten stund på den snyggaste bilen eller någon förare med roligt namn och sen plötsligt en dag satt jag där med rak rygg framför ett kval och spekulerade kring depå-strategier.

Sen tog jag typ sju års paus och nu har jag sett ett lopp igen och det funkade inte alls. Plötsligt har en för mig tidigare osynlig, bakomliggande symbolik trätt fram och den är motbjudande. En massa rikt folk som obekymrat vaskar tonvis med fossila bränslen för nöjet att köra hundra likadana varv runt runt i en virvel av tomhet och koldioxid. Jag vet inte när jag blev så här förfärligt moraliserande, men nöjet är borta. Det känns som att sitta och kolla på bum fights. Lägg ner nu bara. Flytta stålarna till Formel-E  och fejka ett motorljud som för alla som behöver sova.

 

Otacksamma sneakers-företag vägrar sälja till Mansbarn.

0 comments / 30 september, 2018

Jag följer flera sneakers-butiker på Instagram och får frekvent köpsug. Men tyvärr är alla snygga sneakers gjorda i en begränsad upplaga av en kändis, så man måste registrera sig i nåt slags globalt sneakers-lotteri för att få köpa. Det gör jag naturligtvis aldrig för jag är lat och alldeles för cynisk för att tro att jag ska ha en chans mot jordens alla sysslolösa tonåringar och ryska botar.

Så jag får aldrig köpa några sneakers hur mycket jag än längtar. Det behöver inte ens vara speciellt speciella kändisar inblandade för att det ska bli lotteri av affären. Om det så är bröderna Bronett som designat skorna i MS Paint så försvinner de in i Ebays mörker och säljs för tusen spänn extra. För tydligen finns det alltid något svin som orkar hålla på och köpa sina (mina!) skor på Ebay för tusen spänn extra. Vilka är ni? Hur mycket special edition-skor måste ni glufsa i er innan ni äntligen blir mätta och lämnar bordet?

Allt jag förväntar mig av kapitalismen är att kunna gå in på Sneakersnstuff på Åsögatan med min sugna plånbok och komma därifrån med ett par fina sneakers i en påse. Men det är tydligen för mycket begärt av dagens samhälle. Var det något parti som ens närmade sig den här frågan inför valet?

 

Hej, jag ringer för att alla tycker du är fet.

0 comments / 23 september, 2018

Såg reklam i tunnelbanan för Biggest Loser VIP, alltså varianten med kändisar som ska gå ner i vikt. Hur får man tag på de kändisarna? För de söker inte själva, det kan jag svära på. Alltså är det någon stackare som har jobbet att ringa dem från ingenstans.

-Hej Kändis, jag ringer för att fråga om du vill vara med i Biggest Loser VIP.

-Jaha, vad är det för något?

-Det är ett program där gravt överviktiga personer tar tag i sina problem.

-…eh…vad…vad menar du med det?

-Jag menar att jag undrar om du som gravt överviktig kändis kanske skulle vilja vara med.

-UUUUUUUUUUUUH (Ljudet av när kändis som trodde sig möjligen ha lite pondusmage som bara syns ur vissa vinklar hastigt inser hur hen verkligen betraktas av den grymma omvärlden)

Hur mycket betalar Kanal 5 denna ring-person? Förhoppningsvis 200.000 i månaden.

 

Roligt blev tråkigt.

0 comments / 19 september, 2018

Minns ni förra året, när UK skulle döpa en ny, dyr forskningsbåt och allmänheten fick rösta? Det vinnande förslaget var i alla fall Boaty McBoatface och enligt mig var det här det roligaste som hände i världen det året. Allt var perfekt kul. Namnet i sig var kul, alla som var arga och tyckte att Englands rykte som seriös nation stod på spel var kul, alla som hejade på och tyckte det var viktigt för demokratin att namnet genomfördes var kul. Jag skuttade fram på moln av sockervadd i minst en vecka.

Sen fick världens samlade tråkmånsar nys om saken. Zombiehorden som gillar humor de känner igen. Som betalar för att gå på standup när de kan alla skämt från Youtube och kan ropa ut dem i kör med stackaren som uppträder. Som tycker pianoslipsar är kul för det kom vi tydligen överens om någon gång på åttiotalet. Så nu vinner en Boaty McBoatface-variant alla tävlingar. Trainy McTrainface, Horsey McHorseface, Planey Mcplaneface. Ett standardiserat bas-skämt för hela familjen. Nu kommer det här fortgå bedövande länge och allt som en gång var underbart med Boaty McBoatface har utplånats. Jag sträcker mig skakande efter Cipralexburken.

 

Ny gubbsur knapp.

0 comments / 16 september, 2018

Det här eviga godkännandet av cookies eller vad det nu är jag godkänner utan att läsa håller på att knäcka mig. Ibland orkar jag inte besöka nya sajter för att jag inte står ut med tanken på att klicka på fler ja-knappar. Jag tror vi behöver ett alternativ till för att orka klicka vidare.

Mitt förslag är följande: En knapp till bredvid “godkänner” och “godkänner ej”. Den knappen ska vara något i stil med “Godkänner, men dra åt helvete”. Sen får det gärna finnas varianter, men det måste vara ett godkännande som kommer med en rejäl, gärna plump, förolämpning riktad till sajten. Så man får orsaka någon liten skada tillbaka som hämnd på den skadan sajtens trista knappar orsakat mig. Vill du ha notiser? Gärna, men ät min grovtarm! Accepterar du att vi sparar dina uppgifter? Visst, era jävla fistlar.

 

Hur barn blir till.

0 comments / 11 september, 2018

Att sitta och tänka på hur ens barn består av hälften en själv och hälften ens partner kan vara mysigt. “Vilka härliga små individer vi mixat ihop”, kan man säga till varandra och bli varm i hjärtat. ”Det där är från dig och det är från mig.” Mys mys.

Men sen kanske man kommer på att man lika gärna kan beskriva barnen som 25% av sina mor- och farföräldrar. Visst känns det genast mer svajigt? Är en gen-häxblandning av de fyra stollarnas mest urspårade personlighetsdrag verkligen ett vettigt recept på en ny människa?

 

Older