I morgon åker jag till Skåne för att träffa mina barndomskompisar och som aktivitet i år har vi bokat en körskolelärare som ska utse den sämsta bilföraren. Hon anländer med en för oss okänd, manuellt växlad körskolebil och efter att vi alla kört en runda tillsammans med henne ska hon få kora den allra sämsta av oss. Förloraren ska sedan mobbas livet ut.

Vi är sex deltagare. Tre av dessa kan troligen känna sig ganska lugna. De besitter grundläggande motoriska färdigheter och är på det hela taget någorlunda fungerande mansfigurer. De sågar ved ibland, lägger sitt eget parkettgolv nästan slätt och kan eventuellt spatsera runt en stund på en brädgård utan att det ser konstigt ut. De bör klara detta hyfsat.

Sedan är det jag och mina två huvudfiender. Vi tog alla tre körkort efter 30 och ingen av oss inger förtroende när det kommer till praktiska färdigheter. Vi ringer gärna hantverkare om en tavla ska hängas upp och skulle dö blixtsnabbt i händelse av en zombiekatastrof. Men jag tror ändå jag har goda chanser att ro hem det här. 

Fiende 1 kör bara bil i Skåne och har erkänt dålig självbehärskning. Med lite tur begår han ett snabbt misstag, hamnar i en skamspiral där det ena leder till det andra och vips så har han kört in i en brevlåda. Jag skulle bli MYCKET förvånad om han fickparkerat en enda gång de senaste tio åren.

Fiende 2 är ännu svagare. Så klumpig att han i princip inte kan gå rakt. Dessutom har han bott i London i tjugo år och är alltså van vid vänstertrafik. Folk som åkt med honom har berättat att han konstant ligger 10 km under tillåten hastighet och han är så tankspridd att han mycket väl skulle kunna köra 20 mil med blinkers på, motorhuven uppe och en död kungspudel släpandes efter bilen i sitt koppel. 

Om jag bara håller mig i skinnet och inte kör så där aggressivt som man måste göra här för att inte bli avprejad från Centralbron av en morgonsur busschaufför bör jag klara mig. Jag måste klara mig.