Ganska många krönikor inleds med meningen ”Vi måste prata om…” och så handlar det om någon grupp det är synd om. Hittills har jag inte läst någon sådan text om stuntmän vilket är rätt konstigt. Tre argument: 

1.  De är fett mobbade.

Att vara stuntman är filmvärldens motsvarighet till skolgårdens ”Du får vara kompis med oss om du äter 10 daggmaskar”. Fast mycket värre. För att få hänga med de tuffa filmkompisarna måste du nämligen tända eld på dig själv och köra en bil nerför ett stup. Ändå är det ingen som hamnar hos rektorn för ett allvarligt samtal om hur man uppför sig.

2.  De går sönder och dör.

Rätt ofta läser man om någon stuntman som tvingades amputera en arm, fick hela fejset bortsmält eller rent av dog efter en scen. Jaja, tänker vi. Så kan det gå när inte haspen är på. 

3.  Någon annan får kredden. 

Det här är nästan det värsta. Du kastar dig utför fem våningar, ner genom en glasruta och landar i en grop med kokande lava. Sen när du kravlat dig upp ur gropen, då klipps det till närbild på Ben Affleck eller någon annan sillmjölke som suttit och druckit spirulina i sin trailer medan du riskerade liv och lem. Och varför klipps Ben Affleck in? Jo för han är snyggare än du och hans lyxiga ansikte kan man ju inte riskera i lavagropen. Ditt gristryne däremot, det kan vi både ha och mista. Sen haltar du hem med en liten, liten lönecheck medan Ben fick 100 miljoner för ditt jobb. Sicken  rövdeal.

PS. Blev för jobbigt att skriva stuntmän/stuntkvinnor överallt. Vänligen ha överseende. DS.

Mansbarnet