Att sitta och tänka på hur ens barn består av hälften en själv och hälften ens partner kan vara mysigt. “Vilka härliga små individer vi mixat ihop”, kan man säga till varandra och bli varm i hjärtat. ”Det där är från dig och det är från mig.” Mys mys.

Men sen kanske man kommer på att man lika gärna kan beskriva barnen som 25% av sina mor- och farföräldrar. Visst känns det genast mer svajigt? Är en gen-häxblandning av de fyra stollarnas mest urspårade personlighetsdrag verkligen ett vettigt recept på en ny människa?

Så hittade vi till sist Jimmie Åkessons kryptonit och det var Carl Bildt hela tiden. I debatt efter debatt har Åkesson fått härja mer eller mindre fritt. Ingen av de andra partiledarna har kunnat hantera en motståndare som inte respekterar den regelbok de själva lärt sig följa, men mot Bildt tog det äntligen stopp. Vad vackert det var.

Säkert var det så att Bildt satt på mer kunskap, men det var inte grejen, Åkesson har skakat av sig motståndare med mer kunskap i många år. Grejen med Bildt är han på något vis lyckades skapa en känsla av han inte debatterade, utan myndigt och vänligt berättade för Åkesson hur den stora världen fungerar.

Jag kände igen mig i Åkesson för en gångs skull. Känslan från när man var tonåring och steppade upp mot en vuxen förebild med lite lösryckta fraser och resonemang som man snappat upp någonstans och sen efter några genanta minuter in i debatten upptäckte att man tydligen inte var så vis som man inbillat sig. Bildt gav till och med Åkesson en liten tröstpoäng här och där som att han ville vara en god lärare och inte kväva sin underlägsna motståndares vilja att lära sig mer i framtiden. Otroligt.

I vilken låda har Bildt förvarats de senaste åren och varför var det ingen som kom på att kika i den tidigare?

Är det inte ett sjuhelsikes förtidsröstande den här gången, även bland folk som lika gärna hade kunnat rösta på valdagen? Jag gillar det icke. Det är nåt drygt med att vara så tvärsäker på sin sak att man röstar innan all information presenterats. Vill man inte, i alla fall för sig själv, låtsas att man besitter en sådan intellektuell spänst att det skulle kunna presenteras någon ny fakta eller infallsvinkel dagen innan valet som får en att byta åsikt?

Till och med partiledarna brukar ju vänta. Tänk vad härligt om det är för att de har en liten, liten, liten lucka öppen i skallen fortfarande. Att Stefan Löfven skulle kunna träffas av en sådan retorisk supersmocka till resonemang av Ulf Kristersson i sista debatten som fick Stefan att tänka; “Helvete också, karln har ju helt rätt! Klart vi måste satsa mer på kungafamiljens bilpark.”

Dessutom: Visst börjar det bli aaaningens för självbelåtet tonläge i vissa förtidsröstares instagramposter? Det är kanon att ni gick och röstade så klart, men ibland är det inte fel att spara något kraftuttryck till om ni en vacker dag till exempel räddar en hunddagis-grupp från en brinnande skyskrapa. Håller ni med? Någon? Du där bak? Nej? Okejtacksåmyckethej.

Läste att Disney ställt in ett antal Star Wars-projekt för att Han Solo-filmen floppat. Bland annat var det visst på gång en Obi-Wan-film och en med Boba Fett som vi nu kanske inte får. Så det känns ju mäkta kukigt.

Så googlar jag lite för att se hur dåligt Solo egentligen gått. Då visar det sig att den kostade drygt 250 miljoner dollar att göra och har hittills dragit in 392 miljoner dollar. En vinst på i alla fall 130 miljoner dollar om jag räknar snålt.

Om 130 miljoner dollar är pengar som kan vaskas har man det rätt bra. Alla andra företag som har en grej de tjänar så mycket på pumpar väl på utav bara helvete?

Floppen Solo drog alltså in mer pengar än klockföretaget Daniel Wellington gjorde 2017 och den firman läser jag löddriga hyllningar om så gott som dagligen. Slutsats: Ro hit Boba-filmen omedelbart eller lägg ner Daniel Wellington.

Vi har en barnbok hemma med den rafflande intrigen att en tjej som heter Julia flummar runt och sätter sig på olika grejer. Hon sätter sig på en stol och det går bra. Hon sätter sig på en flugsvamp och den går sönder. Sen rullar det på i samma stil. Gott så. Inte det bästa jag läst, men inte heller det sämsta. Men sen sätter hon sig på pottan och det hela tar en mörk vändning.

Allt lugnt än så länge. Julia sitter på pottan. Hon verkar förstå och uppskatta konceptet. Pedagogiskt för den lite yngre läsaren.

Men vad händer på nästa sida? Julia har rest sig och verkar nöjd. Men varför ligger det då tydliga bajskluttar utanför pottan? Bajsade det lilla aset i pottan och kastade ut det på golvet efteråt? Vem fan är Julia egentligen?

Och ingen straffpåföljd blir det heller! För sen går Julia och hennes hunsade halvmesyr till far ut och Julia fortsätter sätta sig på grejer som att inget hänt. Det här är en rubbad historia om ett mycket perverst hem.

Då är det dags att dra igång den här framgångssagan till blogg efter sommaren. Välkommen. För den som undrar har jag varit i Spanien och där sett en bläckfisk, samt blivit klar med säsong 2 av Westworld.

En väldigt svår säsong. Hur många tidslinjer var det? Vem visste att vem var robot? Vad äter Ed Harris för kosttillskott som gör att man kan skjuta honom med typ 10 revolverskott och det enda som händer är att han går aningen långsammare? Jag vet inte. Svåra serier brukar vara hjärtligt välkomna men det här var icke njutbart. (speciell shout out för övrigt till min kompis Samuel som mitt i säsong två fortfarande inte hade fattat att Ed Harris och William var samma person i olika ålder.)

Mitt förslag är att alla som sett klart säsongen får skriva ner vad som egentligen hände i form av en uppsats. Den som fattat det hela bäst har bevisat sig vara världens smartaste person och får i uppdrag att bygga en tidsmaskin. Obegränsade resurser tillgodoses av FN. När tidsmaskinen står klar skickar vi en stark och redig karl med stora handflator (Smed? Sjöman?) tillbaka i tiden. Hans jobb i det förflutna är att åka till inspelningsplatsen på den första inspelningsdagen och dela ut en tinnitusutlösande hurring till varje medlem i hela Westworld-teamet som straff för att de tänker göra en alldeles för komplex säsong.

Nej nu blir det inget mer skrivande här förrän i augusti. Den lilla energi som finns kvar i kroppen vid det här laget måste gå till att upprätthålla andning och tarmrörelser. Tack för att ni läst och ha en fantastisk sommar!

Spoliers en masse av Solo kommer nedan. Spoilers, spoilers, spoilers. Här var det spoliers.

Såg just Solo och ja, den var ganska bra, precis som de andra Disney fått ur sig. Inte fantastisk, men det gör inte så mycket nu när när det kommer en ny hela tiden. Hela grejen med Star Wars börjar överlag kännas lite mer avslappnad och det är nog bra. Vad mig anbelangar får de gärna släppa en ny Star Wars-film i veckan under resten av mitt liv (vilket nog inte är så himla långt bort från Disneys vision av framtiden)

Jag identifierade under filmens lopp tre fantastiskt bra mini-beslut någon smart fattat under produktionen rörande karaktären Han Solo:

1. Att Han Solo skarvade lite på sanningen och avrundade neråt när han skröt om hur snabbt han kört Kessel run. Det var lite mer än tolv, men Solo sa tolv. Briljant då han i A new hope säger ”Less than twelve”. Han har alltså polerat till anekdoten ytterligare under årens lopp. Älskar det. Perfekt tolkning av karaktären.

2. Att de inte lät Han Solo säga ”I love you” till Khaleesi och att hon skulle svara ”I know” när han tog hissen i slutet. De hade garanterat idén men avstod för att de förstod att det skulle underminera replikens tyngd när han senare säger det till Leia, om vi visste att den var snodd. Många andra regissörer hade nog fattat ett sämre beslut här och jag är tacksam för att Ron Howard inte är en av dem.

3. Och det bästa av allt: Att Han Solo sköt Woody på ett nesligt sätt i slutet. Mycket viktigt och ett välbehövligt symboliskt skott i hjärtat även på George Lucas. Anledningen till detta är lång och krånglig: I A new Hope skjuter Han Solo en skurk som har en pistol riktad mot honom. Han skjuter honom med pistolen dold under bordet och framför allt skjuter han innan skurken skjutit på honom. Alltså på ett sätt som inte är särskilt hjältemodigt. På så vis förstår man att Han Solo är av ett lömskare och mindre helylle virke än övriga hjältar. 

Sen förstörde George Lucas scenen i de nya, försämrade versionerna han klåpade ihop i sin digitala mardrömsfabrik och lät plötsligt skurken skjuta först på ett urfånigt vis som alla hatade. Folk tryckte upp t-shirts med texten ”Han shot first!” och jag hade gärna haft en sån om jag bara orkade beställa en från internet och tröjan var gjord av den där sladdriga Acne-kvaliteten jag blivit beroende av. Hur som helst: Att Han nu sköt Woddy först sätter punkt för det här. Tack och bra jobbat.

Att Glenn Hysén och Glenn Strömberg existerar båda två är bara förvirrande, då de uppenbarligen gör anspråk på exakt samma position i universum. Båda gillar fotboll, Falcon Export, lössnus, är från Göteborg och heter Glenn. Det tog längre tid än jag vill medge innan jag ens begrep att det handlar om två olika individer med helt egna drömmar och åsikter. En av Glennarna bör omedelbart gå med på att deporteras till Påskön. Vem det blir avgörs med straffläggning på nya eller gamla Ullevi (förutsatt att det inte också är samma!?). Förloraren döms att försvinna från det svenska medvetandet för evigt och så får segrande Glenn ta över kvarvarande Glenns eventuella ansvarsområden och familjer.

När sommaren nalkas är det bröllopstider och då kommer folk att skriva visor till kända melodier och framföra under middagen. Som ni såklart vet är dessa visor bedrövliga i 9 fall av 10. Vänligen följ detta enkla regelverk för allas trevnad.

1.Det räcker inte med att det rimmar.

Många verka tro att vi ska bli imponerade av att texten rimmar. Vi blir inte det, för vi är vuxna och så fulla blir vi aldrig. Vi kan också rimma, det är inget speciellt med det. Innehållet i texten måste fortfarande vara bra och roligt. Precis lika bra och roligt som ett tal. Om du inte kan lyckas med det ska du nog välja ett annat uttryckssätt för din kärlek.

Exempel:

Vi åkte till Kreta

och åt en massa feta.

Det rimmar. Men är ändå inte roligt. Grundmaterialet håller inte.

Vi åkte till Kreta och där

Låg du med en påstådd IT-miljardär.

Roligare! Här vill man genast veta mer.

2. Om meningarna måste bli helt skeva för att rimmet ska gå ihop är det ett dåligt rim.

Exempel:

När du pizza äter

vill du på den ha potäter

Inte bara en konstig pizza men också ett underkänt rim. Om man får vrida meningarna hur som helst kan en apa rimma. Det räknas således inte.

3. Skriv inte sången i en grupp under en middag

Jag misstänker att de flesta dåliga rim-visor kommer från att en grupp kompisar tänker att det skulle vara kul att ses och göra det ihop. Sen blev det roligare att prata om annat och så hafsas visan ihop i slutet av en berusad kommitté. Det arbetssättet är det bara Wu-Tang Clan som klarar.

Lycka till i sommar!