Av alla typer man stöter på i gymmiljö kan jag acceptera så gott som alla. Så länge man sköter sitt på ett vettigt sätt så får man göra precis vad som helst och se ut hur som helst. Förutom en grej: Boxarna som lekar boxare. Då och då dyker de upp runt sandsäcken. Män med mellanchefs-utseende som inte har en aning om vad de pysslar med men står där mitt i rummet och kör järnet ninjastyle. Tafatta smockor och inbillat fotarbete. Som en tolvåring med en pinne i skogen som fäktas med träd. Det ser fan inte klokt ut. Särskilt när de då och då blixtrar till med en snurrspark som säkert såg såväl hög som vig ut för deras inre öga.

En nyckeldetalj i det hela är att dessa arma män alltid har hörlurar. De lyssnar alltså helt säkert på nån tuff musik som får dem att tro att de är mäktiga kampsportsmästare i en film. Kanske borde det införas en regel att endast personer som tagit minst fem riktiga lektioner inom kampsport får nyttja medhavda hörlurar runt sandsäcken. Övriga får boxas till den mindre hybris-skapande Sats-technon från det allmänna högtalarsystemet.

En regel i tre delar som är så gott som hundraprocentig:

1. När någon skriver att något är stor humor, kanske i en lite frasig krönika i DN eller i sociala medier, är det aldrig fråga om stor humor. Oftast inte ens i närheten. Ibland är det inte ens humor.

2. Personen som skriver att något är stor humor skulle inte känna igen stor humor om hen så gifte sig med det och levde tillsammans med det i trettio år i ett radhus i Åkersberga.

3. Begreppet stor humor används främst när någon låtsas vara mer härlig än hen egentligen är.

Börjar tröttna på att arten björk envisas med att blanda in oss andra i sin parningsritual. Att de sprider sin pollen över vår civilisation i en månad är precis lika ofint som en daglig mänsklig spermaflygbombning över Hagaparken hade varit. Här är några förslag på hur alla ni björkar som läser det här kan para er framöver utan att jag och många andra ska behöva drabbas.

a: Stick in en rot eller gren i varandras hålrum och befrukta på ett prydligt sätt inne i trädkroppen.

b: Lägg ett ägg på marken som en annan närliggande björk sedan kan befrukta med ETT pollen.

c: Dela er i två som amöbor.

Det kan vara trevligt att inleda parningen med grogg och dans, men under kontrollerade former på rimliga tider. Tack på förhand.

Ikväll är det Guldäggsfest och jag är inte sugen. Mycket talar nämligen för att en annan byrå än vi kommer vinna flest priser och jag roas inte av det. Det är mycket bättre när vi vinner mest. Helst allt. Vidare är det extra synd om just oss för vi är ganska vana vid att vinna mest, så om vi nu inte gör det kommer folk götta sig enormt och den vibben i luften kommer jag förbittras ytterligare av.

Här är mitt sannolika program för kvällen:

Fördrink: Jag smågnäller kors och tvärs.

Förrätt: Allmänt gnäll.

Varmrätt: Svag förhoppning om något. Sen gnäll.

Dessert: Rejält med gnäll åt alla håll.

Efterfest. Kortfattat eftergnäll för alla som orkar lyssna.

Hemgång. Sporadiskt sms-gnäll till de närmast sörjande. Tack för ikväll!

Ibland när jag kommer in till kontoret på morgonen säger jag Good meeeuuning. Det har aldrig slagit mig varför. Sen sa det pang i huvudet en dag och jag insåg att det jag håller på med är att gå runt och droppa en referens till en fransk skojpolis i serien Allå Allå emliga armén som gick på 80-talet. Det här är fan inte bra alltså. Hela referensbilblioteket kommer nu finkammas efte dylikar fadäser och uppdateras efter modernt snitt. Heltidsarbete under två veckor.

Som fett nöjd konsument av antidepressiva läkemedel tar jag varje tillfälle att rekommendera andra människor denna gräddfil till sinnesfrid. Cipralex är det bästa som hänt mitt allmänna välbefinnande sedan det dök upp fiskebloopers på Youtube. Innan tabletterna gjorde sin bejublade entré i mitt liv hann jag gå till tre terapeuter, såväl en sån där man ältar sin barndom (kul!) som två KBT (trist. Idel övningar och pyramidmodeller). Efter en vecka på piller hade jag inget att ta upp med terapeuten längre. Vi körde två omgångar där vi babblade lite om väder och vind och sen la vi ner.

Även om världen känns allt mer omfamnande av antidepressiva tror jag fortfarande det är många som tröstlöst hoppas på en mer naturlig väg till lycka. De har för lite av något ämne i skallen, men kämpar ändå duktigt på med sina mindfulness-appar. Den här lätt äppelkindade inställningen märktes av när jag var på hälsokontroll via jobbet för en tid sen. I slutet av spektaklet fick jag en sammanställning av min hälsa. Under rubriken “Dåliga vanor” stod bland annat “Medicin”. Jag frågade varför det var en dålig vana att äta piller man behöver för att må bra och fick ett svävande svar av hälsopersonen om att “man helst ser att man inte äter medicin”. Aningen för grinigt frågade jag hur det hade varit om jag haft träben. Hade träbenet då betraktats som en dålig vana som jag kunde bli av med om jag bara kämpade riktigt ordentligt för att mitt orginalben skulle växa ut igen? Vår relation repade sig inte riktigt efter det.

Evolutionen är inte rättvis. Det finns inte någon självklar genetisk anledning till att alla ska vara riktigt lyckliga hela tiden. Ur den så kallade naturliga synvinkeln behöver hjärnan bara hålla dig tillräckligt lycklig för att du ska orka ta dig ut och para dig och på sätt föra en klutt gener vidare, men inte så pass superlycklig att du skiter i att oroa dig helt och därmed fryser ihjäl eller blir uppäten av en grottbjörn. Ett rätt brett spektrum alltså. Lita inte på att evolutionen vill att just du ska vara lycklig. Var istället glad för att du slipper rätta dig efter den.

Helgen bjöd på något av en perfekt storm i föräldrasammanhang. R bortrest, så jag var hemma ensam med två barn i tre dagar och A, den yngsta, kombinerade hög feber med svår trotsålder/ondska. Särskilt jobbigt då han gravt överskattar sin talförmåga. Han pratar hela tiden men det mesta är rena rappakaljan.

-Flö. Flö. Flö.

-Mjölk? Menar du mjölk? Vill du dricka mjölk.

-Flö! Flö! Flö!

-Vatten? Yoghurt? Det var inte mjölk eller?

-FLÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!

-JA MEN VAD FAN! MAJS? OLIVER? GRÖT? FROST? BABBLARNA? MJÖLK? DU MÅSTE MENA MJÖLK!

Efter en sån här helg sväller min respekt för varannan vecka-föräldrar. En vecka av sorglig abstinens som följs av självaste helvetet. Att ratta två barn är nog egentligen mer ett tremannajobb. En gubbe per barn och en i en mer fri roll som handlar, lagar mat och upprätthåller allmän ordning. Att en stackare ska klara allt är bara löjligt. Det känns som att vara kapten på ett flygplan fast man även är ansvarig för att rassla runt med groggvagnen i mittgången och sen snabbt som fan kuta ut efter landning och börja lasta av väskor medan alla passagerarna gråter och skriker åt en: FLÖÖÖÖÖÖ! FLÖÖÖÖÖÖÖ!

Läser i Veckans affärers nyhetsbrev, som jag av någon anledning spammas av så gott som dagligen, att en göbbe som heter Brian Acton uppmanar oss alla att avsluta våra Facebook-konton. Fine, han har säkert en god poäng, men vad svinigt att göra så mot stackars Mark. Just Facebook köpte nämligen Brians bolag för 150 miljarder spänn för bara fyra år sedan. Sicket hugg i ryggen. Det minsta man kan begära när man köper nåt för 150 miljarder är faktiskt att den man köper av inte håller på och twittrar en massa skit om en sen. Det är sen gammalt.

Jag dömer härmed Brian Acton till att vara En Riktigt Taskig Kompis. Han får nu böta 10 fabriksnya Teslor, ett engelskt fotbollslag och 50 kilo färsk piggvar till Mark Zuckerberg för sveda och värk.

Idag har vi klippt vår ett och ett halvt-åriga son. Jag tror alla inblandade ställer sig bakom att det var en dålig familjeupplevelse. I hushållet finns två personer som är betrodda med sax. Den ena är jag och den andra är R. Våra kampstilar är varandras motsatser. Jag föredrar att jobba snabbt. Blietzkrieg. Korta radikala barnfrisyrer produceras på mycket kort tid. Hårblock på 3 X 3 cm försvinner i ett enda klipp.

R är av naturen sinnessjukt noggrann och vill helst inte klippa gossen alls. Hela hennes släkt verkar har någon pervers förkärlek för ofriserade barn. Så när hon klipper tar det minst en timme och sen har ingenting hänt. Stackaren har fortfarande inte ens fri sikt genom luggen. Det är en dum och meningslös process som alla förlorar på.

Men idag fick jag förtroende att starta och gick på attack direkt. Efter 30 sekunder var halva huvudet avklarat. Såg kanon ut. R skrek: “Han ser ut som en idiot!” “Vi kommer få skämmas!” Ja det kanske vi kommer göra, vrålade jag tillbaka, men det händer i alla fall något! Snart tvingades saxen hur mina händer. R jobbar i skrivande stund för att “rädda” frisyren. Men segern är redan min. Barnet är tydligt klippt. Han har mer än ledsyn. Och är naturligtvis mycket gullig.