Är det inte storartat att det finns folk som orkar hålla på och klottra fortfarande? Sicken gammeldags hobby. I princip makramé. Jag kan förstå varför man höll på när jag var liten, för då var allting tråkigt, men nu? Klottrarna känner rimligen till allt det här med internet, men trotsar ändå såväl regn som sömnbehov för att skriva sitt svårlästa hittepå-namn på en vägg. Har det kommit en ny säsong av Americans säger du? Nähädutack jag traskar hellre ut i hembygden och utövar det gamla klottringshantverket. 

Jag förmodar att klotter handlar om någon form av ego-kick i att se sitt namn där på väggen, men internet är ju proppfullt även av sådana möjligheter. Likes, views, stjärnor, kommentarer. Allt som en uppmärksamhetstörstande ung person kan begära av livet. Plus att man får ligga i soffan medan bekräftelsen droppar in. Vad är de här klottrarna för irriterande hurtbullar egentligen?

I hela mitt liv har jag varit ett stort fan av alla sorters djur. I teorin. Jag har slukat naturfilmer, adopterat orangutanger och hållit på, men jag har aldrig velat klappa dem, lyfta dem eller på något annat sätt interagera med ett djur överhuvudtaget.  Det har räckt fint med att veta att det finns djur och att de har det gött någonstans där jag slipper vara. Men nåt skit är på gång i själen, det finns flera symptom:

Mitt intresse för att äga en hund är på 3%. Det låter kanske inte så mycket, men för ett halvår sedan var det 0% och nu är det redan lika stort som kristdemokraterna.

När det kommer små hundar till jobbet händer det att jag rör vid dem. Inte direkt klappar, men definitivt en vänlig rörelse.

Jag drömmer om att åka till ett barnhem för föräldralösa orangutanger för att gosa med dem. En tydlig upptrappning från tidigare autogiro-lösning.

Troligen är det barnens fel. Kanske är jag nu för evigt så emotionellt uppmjukad att jag framöver alltid kommer behöva ha nåt ynkligt att ta hand om för att känna mig som en hel människa. Till exempel en hund. Som behöver rastas, kastreras, avlusas, badas och på olika sätt vara en käpp i hjulet för ett vettigt liv. Detta är illa.

Övriga intressesiffror: Undulat, 2%, katt 1%, marsvin/hamster 0%, kanin, 0%, insekt/orm/spindel minus en miljon %, akvarium 25%, men det sista är väl mer en inredningsgrej än riktiga djur.

The Americans säsong 4, första två avsnitten.

Gillar verkligen den här serien, men fasen var less jag är på Paige, den kristna surpuppan till dotter som tar allt mer syre från övriga. Fyra säsongers non stop gnäll får faktiskt räcka. Nu är det läge för Paige att skärpa sig och bli KGB-agent på riktigt eller skjutas av snarast. Då kanske Martha kan få plats igen. Om inte kan jag tänka mig en sitcom-spinoff om Marthas nya liv på andra sidan järnridån. “Singel i Sovjetunionen” kan den heta och vara full av dråpliga kulturkrockar och mustiga ryska burkskratt.

The Square.

Som förmodat sista reklam-par på Södermalm lyckades R och jag äntligen se The Square. Jag önskar att jag sett den innan hela hypen för nu var det svårt att inte bli lite besviken. Inte på allt såklart. Ruben Östlund är en fantastisk regissör, det är inte mer med det. Så gott som alla scener känns som att de bestrukits med någon form av extra kvalitetsglans som till och med får svenska skådisar att lyfta ovanför Beck-träsket.

Ap-scenen är rent otrolig. Herregud. Men det är också något störigt med att den bästa scenen i hela filmen inte riktigt har med övriga filmen att göra. Det svåraste med att göra film är väl att få alla bra idéer att funka som en mjuk helhet. Att paketera en samling novellfilmer som en långfilm känns som fusk. Tänk om man själv hade skrivit till exempel Thor Ragnarök och ansträngt sig som fan för att få ihop alla de där tossiga scenerna till en helhet med toppar och dalar och vändpunkter och så kommer Ruben glidande och bara skiter i grovjobbet och vinner guldpalm, då hade man ju blivit fullständigt rasande. Jag får känslan att Ruben knappt alls tagit hänsyn till författarna bakom Thor Ragnarök.

En annan grej som störde filmupplevelsen var att R hittade en person bland statisterna som hon legat med för länge sen, så då ville jag såklart också hitta en sån, men det lyckades inte. Hittade en gammal AD-kollega i apscenen, men det var liksom inte samma sak.

För några veckor sen kom det hem folk och skulle äta middag. Finklädda barn. Presenter. Jag hade slowcookat kyckling Kung Pao i sex timmar och kånkat från systemet, R hade städat och pyntat. En timme in, under förrätten, kände jag mig plötsligt så sjuk att gästerna omedelbart fick gå hem igen. Sen blev R också sjuk och så kräktes vi i kanon hela natten. Föööör jävligt.

Men dagen efter kunde vi som så många gånger förut konstatera att R och jag har olika funtade kroppar. Jag grisade glatt i mig en stor jalapeno-burgare med pommes till lunch. Snus och cappucino efteråt. Och på kvällen kyckling Kung Pao för 6 personer. R däremot fick leva på Proviva och bananer i flera dagar. En kopp Earl Grey till kvällningen. Att få gotta sig i denna underbara orättvisa gjorde det nästan värt det.

Innan valrörelsen ens kommit igång tycker jag vi glömmer att Miljöpartiet varit så kassa och unisont bestämmer att vi röstar på dem ändå. Anledningen är naturligtvis det här med klimatet som ni kanske läst om. Civilisationens undergång, global massdöd och det. Det känns faktiskt som en så stor grej att vi får tugga i oss Miljöpartiets kvalitetsproblem.

För de andra partierna rör sig samtliga på en skala där klimatet och massdöden i olika grad prioriteras ner en aning till förmån för annat. Och alla dessa andra grejer är såklart också viktiga, men bleknar ändå en smula bredvid apokalypsen. Just apokalypsen borde kvala in som ohotad etta nu ett tag.

Känns det mysigt i hela kroppen att rösta på Miljöpartiet? Nej, det är väl klart att det inte gör. De bekräftar konstant fördomarna om att vara ett gäng världsfrånvända vaccinmotståndare i lortiga byxor och det är tydligt att Fridolin egentligen passar bättre som kassör i en nybildad brf i Hammarby Sjöstad. Att rösta på dem kommer även den här gången kännas som att lägga sin röst på den där personen i ens klass som alltid sa “Det är faktiskt inte roligt” så fort det hände något roligt. Men nu får det bli så. De vill lägga mer BNP än de andra på miljöfrågor och det räcker. Stort grattis.

Och det finns en personlig uppsida också! När du väl röstat på dem kan du sitta på en hög häst hela mandatperioden och döma alla andra för deras bristande moral. Det har jag gjort i snart fyra år och det har funkat kanon.

Häromdagen tappade jag en följare på instagram. Vi har helt uppenbart att göra med ett fullblods-psyko. Det finns nämligen inte något hållbart skäl för att hoppa av min insta. Inte för att det publicerade materialet är av någon vidare kvalitet, men för att det är harmlöst. Jag har full förståelse för alla miljarder människor som inte är intresserade av att följa mig överhuvudtaget, men att aktivt sluta när man väl börjat är faktiskt orimligt.

För att ett avhopp ska vara giltigt i min bok krävs det att flödet i fråga fylls på extremt ofta och gärna med samma sak gång på gång (Samma unge, bara träning etc). Hos lilla mig publiceras en eller två bilder i månaden. En söt unge här, en lustighet där. Knappt märkbart alltså. Om jag slutade posta helt hade det tagit flera år innan någon reagerat. Men detta blev alltså ändå för mycket för någon. Jag vet inte vem du är (Tänk Liam Neeson nu) men om jag någonsin får veta det, så ska jag verkligen överväga att avfölja dig tillbaka.

Efter att ha skrivit inlägget om visuellt mysig print har jag tänkt mer på vilken reklam som jag är extra benägen att halka dit på.

Gratisprover.

90% av det jag smakar i en butik köper jag. Det behöver inte ens vara särskilt gott, för när jag väl smakat känns det som att jag står i skuld och måste handla för att inte vara ett otacksamt svin. För hudvårdsprodukter är den här siffran kanske 65% och jag har provkört totalt två bilar och köpt en av dessa. Inuti mig finns alltså troligen mycket outnyttjad potential för företag att exploatera.

Reklam som handlar om att vara en unik individ som går sin egen väg.

En ny massproducerad produkt från ett gigantiskt företag känns ofta som precis det jag behöver för att omvärlden ska förstå hur extra speciell jag är. Bonuseffekt om något är på franska.

Reklam jag själv gjort.

Nånstans på vägen börjar jag alltid tro på mina egna jobb. “Lystring familjen! Från och med idag är vårt hem välsignat med ett unikt el-avtal som utmanar alla fördomar ni haft om vad ett el-avtal kan vara”

Ätbar reklam.

Ingenting får så stor effekt på vårt reklambyrå-kontor som när det anländer ett överdådigt påskägg med godis. Vi samlas runt det, pressar ner våra svällande ansikten i härligheten och mumlar tacksamheter gentemot avsändaren mellan tuggorna. Varje gång jag själv hittar på ett DR frågar jag mig själv om idén vi har är bättre än att bara lägga budgeten på något sockrigt och skicka det istället. Ofta är den inte det.

Vad är det med motorsport som får samtliga verksamma att göra tummen upp så fort en kamera åker fram? Det är ju varenda bild! I bilen – tummen upp, framför sponsorväggen – tummen upp. Springa som en levande fackla ur ett exploderande vrak – tummen upp.

Någon var såklart först. En riktigt snajdig rallygubbe gjorde tummen upp en gång för hundra år sedan och hela motorvärlden kom i brallan för att det såg så coolt ut. Sen har trenden rullat fram som en lavin varhelst det vankas bilar, gubbar och tummar. Generationer tummenuppare har kommit och gått, ingen ifrågasätter. Det är bilsport och här gör vi tummen upp. Passar det inte kan du hålla på med pingis eller nåt annat fjanteri!

Vi kör bil! Tummen upp för det.

Tut tut! Tummen upp för bilar med klistermärken.

Mmmm, ratt och sponskeps. Tummen upp!

Vem har minst en tumme och en flamsäker overall? This guy!

Snedtumme. En rebell i det lilla.

Osäkra tummarna, här ska köras bil!

Tummen upp för att kartläsaren får lägga första ljumna varmkorvs-prutten i bilen.

Varje dag berättar jag och miljarder andra föräldrar för våra barn att de kommer belönas med kakor och Netflix om de uppför sig. Tänk om barnen visste att sanningen är den rakt motsatta. Tänk om de visste att ju jävligare och ondare de beter sig mot oss, desto mer Netflix och kakor blir det.

Snälla barn behöver inga mutor och får därför inga. De får rotfrukter och pedagogisk litteratur. Ett riktigt otrevligt barn däremot, kan på bara några timmar bryta ner en förälder så fullständigt att överlevnadsinstinkterna tar över och i det läget får de lömska glyttarna allt de pekar på. Ta mitt Eurocard! Titta på porr! Skjut en snut! Bara du inte mobbar mig mer idag. Om det här slipper ut finns ingen räddning.

Vidare satte jag igår troligen ett nytt bottenrekord i kategorin Pappa-förklarar-raptexter-för-nyfiken-sexåring-på-ett-barnvänligt-sätt, när jag översatte “pimp” till “en person som tycker om att gå på fest”.

Moderaternas fåniga kampanj var bara förtrupperna. Snart kommer vi drunkna i dylik smörja från alla håll. Och så debatterna på det. Debatten sist hade jag verkligen tänkt titta på men klarade bara 30 sekunder av den första partiledarens kamrermässiga inledningsrabblande innan Rick & Morty var igång istället. Jag kommer inte klara det här valet om allt är som det brukar. Reklamen vill jag inte bli djupare engagerad i än lågintensivt gnäll från sidlinjen, men här är ett debattformat som någon gärna får prova.

Två dagar, två debatter. Den första debatten handlar bara om partiernas visioner. Partiledarna får beskriva hur de tänker sig framtidens Sverige. Miljöpartiet får bre ut sig om klimatet, Moderaterna om individens frihet och SD om att klippa tillbaka de rasistiska bitarna i Kalle Ankas julafton. I den här debatten är det förbjudet att gnöla om detaljer. Ingen får säga “Men ert projekt ökade arbetslösheten med 2,1% i jämtland och bla bla.” Man får ifrågasätta varandras visioner, inget mer.

Dag två är det andra bullar. Då blir det väldigt konkret. Alla får som brukligt presentera vad de vill satsa pengar på, men för varje förslag måste de också berätta var de tänker ta pengarna ifrån. Så den som säger sig vilja satsa 6 miljarder på försvaret måste samtidigt berätta vilket eller vilka områden som torskar 6 miljarder. Det är också strängeligen förbjudet att hänvisa till hur ens egen ekonomiska superplan ska skapa sån hypotetisk tillväxt att pengarna ska uppstå utan att någon behöver hamna i kläm.

Klart för drabbning!