Stod en lördag på lekplatsen och glodde tomt ut i luften medan min avkomma roade sig i smutsen. In i synfältet gled ett gäng glada laxar på Segway. En bit bort stod en medmänniska och bevittnade samma scen. Våra blickar möttes och vi delade ett hånfullt leende i samförstånd.

Segway blev löjlig nästan direkt. Men den allra första skälvande tiden stod den och vägde. Alla vi som gillar nya tuffa saker men är livrädda för nya löjliga saker gick och kände på hur vi som ansvarstagande hipster-kollektiv skulle döma det nya föremålet. Å ena sidan hade den något sci-fi-aktigt över sig. Positivt. Å andra sidan hade den precis samma problem som sänkte bluetooth-handsfreen: En känsla av att den främst skulle komma att attrahera energiska säljartyper som börjar varje morgon med att göra raketen tillsammans med familjen. Mycket negativt. Domen föll och Segway hamnade på bluetooth handsfree-högen utan att få en riktig chans. Egentligen en jättebra uppfinning, men nej tack, det känns inte bra i magen. Vi kör på med våra cyklar och vespor utan att ha några riktiga argument, men tack så mycket för titten, tack men nej tack, adjö.

Jag fick ett presentkort på en segway-tur i ironisk födelsedagspresent förra året men genomförde den aldrig, trots att jag naturligtvis ville egentligen. Skräcken för att någon skulle se mig blev för stor. Det var som att jag fått ett presentkort på att sitta och bajsa på gatan.

Fatta chocken för uppfinnaren. Man sliter som ett as och uppfinner en grej som är smidig att parkera, lätt att köra och miljövänlig och så är det ingen som vill ha den. Inte bara det, folk skrattar åt de få köparna som finns och en otroligt stor och populär blogg jämför den med offentligt bajsande. Är det rättvist? Nej det är inte rättvist alls. Alla jag känner borde ha en Segway. Jag också. Är det dags att vi ger Segway en chans att överklaga? Nej det är naturligtvis inte. Men ändå.