(Lätt spoilervarning, om det nu går att spoila en film vars manus kan skrivas på en ruta toalettpapper med tjock färgkrita.)

Efter femma i både DN och Expressen var det ju bara att masa sig iväg till bion och de där förbannade 3D-glasögonen, trots att trailern på alla sätt hintade om tristess. Om det finns någonting här i världen som mina ögon har sett sig julbordsmätta på så är det bilar som sprängs och trailern innehöll väl egentligen inte någonting annat. Inte filmen heller, den var helt på brief. Det kördes och det sprängdes. Och när bilarna hade kört och sprängt sig över hela kungariket så körde de och sprängde sig tillbaka igen och sen var det slut. Två rätt onödiga timmar alltså, men ändå inte ointressanta. Särskilt med tanke på regissören.

George Miller är alltså sjuttio år gammal. När han föddes 1945 salufördes inte plagget t-shirt i butik, så gammal är han. Och nu har han gjort en film som lyfter actionfilmen till en ny nivå. Mad Max gör oss till kräsnare konsumenter, precis som vi blev kräsnare efter The Matrix och sedan The Dark Knight. Att en sjuttioåring för det första fått jobbet att göra den här filmen och sedan lyckats packa ihop en produkt som känns så modern och energisk är väldigt glädjande. Själv har jag oroat mig för att nå reklambranschens pensionsålder sedan jag var tjugofem.