Som alla friska människor har jag lagt ner mycket arbete på att inte bli som mina föräldrar. Även jag har misslyckats. Förra året förlorades slaget om ansiktet. Det började med en snedbena för många år sedan. Tänkte inte att det var nåt konstigt med det, ingen annan heller. Sen fick jag glasögon. När dessa två var och en för sig harmlösa företeelser syntes tillsammans blev sanningen omöjlig att ignorera. Jag bär min pappas nylle och är helt fine med det. Klart det blev så. Genetik, miljö och så vidare. Men där är några grejer till. Som svider mer.

1.

Ett beroende av Lypsyl. Alla jackor, kavajer och byxor har minst ett Lypsyl i fickan. Bokhyllor, nattduksbord, necessärer. Överallt. Min pappa alltid hade Lypsyl i bröstfickan när jag var liten. Han till och med luktade Lypsyl trots att produkten är mer eller mindre luktfri. Insikten av att jag nu kopierat denna sopiga vana sköljde över mig som ett Sjätte sinnet-kollage där livet spelade inre revy, med nya Lypsyl-relaterade detaljer i fokus.

2.

Jag har börjat bojkotta företag efter små oförätter. Min pappa låg alltid i krig med något när jag var liten. I regel Aftonbladet, Expressen eller Frankrike. Men det enda han gjorde åt saken var att åka hem och högljutt deklamera för familjen att nu jävlar var det bojkott som gällde och så bytte vi mataffär, pizzeria, chokladbit eller semesterland för en tid. Det störde mig alltid. Varför vägrade han begripa att ingen tog någon som helst notis om de plötsligt uteblivna småpengarna från Kristianstad-trakten? Trots mitt förakt för hans passiva bojkotter är jag där nu själv. För tillfället bojkottar jag cirka 10 företag av olika storlek, men då jag jobbar med reklam vågar jag inte skriva vilka, i händelse av att det skulle bli en pitch, för djupare än så går inte mina principer. Förutom när det kommer till Burberry för det är världens ondaste företag.

3.

Den tredje grejen handlar om hur jag, precis som min envisa pappa, klamrar mig fast vid ett onödigt efternamn. Han heter ett klassiskt son-namn, min mamma och mina syskon Holmström. Hela uppväxten tyckte jag det var så fånigt att han inte bara hette samma sak som vi andra. Som att han var nån superspeciell Targaryen med sitt sketna son-namn. Nu heter jag alltså Holmström, medan min fru och son har min frus namn som på alla sätt är bättre. Än konstigare blir det om man adderar att jag under många år hållit på och läxat upp folk till höger och vänster för att de inte byter namn, utan håller på att tramsa med dubbelnamn, eller som i mitt fall, biter sig fast i ett svagt efternamn utan att ha några rimliga argument för saken.

Det enda som fattas nu är en Saab 9000 och en bisarr kärlek till fickljummen öl, sedan är transformationen komplett.