Ett av mina många ansvarsområden där hemma är att säkra lägenheten mot yttre hot, i praktiken att se till att ytterdörren är låst när vi går och lägger oss. Inte särskilt krävande kan tyckas, men det är värre än det kan verka vid en första anblick. Det har nämligen visat sig vara svinsvårt att komma ihåg om det gjorts eller inte. Jag kollar att det är låst, går och lägger mig, R frågar “Låste du?”, jag kommer inte ihåg, stiger upp, går den lilla trista sträckan och kollar att det är låst. Ibland säger jag “Jag vet inte” och ligger tyst och spelar oberörd och hoppas att hon går upp och kollar, men det funkar i max 20% av fallen. Processen är onödig och mentalt nedbrytande.

Lyckligtvis skred min mytomspunna vätebomb till hjärna snabbt till verket och presenterade en lösning. Genom att konstruera en ny korkad ritual som kändes riktigt obekväm skulle låsandet vara omöjligt att glömma. Jag meddelade R att från och med nu skulle jag i kontrollögonblicket hojta “Låst var det här!” och hon skulle direkt svara med samma käcka, militärinspirerade tillrop. R tyckte, med fog, att idén var löjlig och vägrade länge svara på ropet. Men det var faktiskt inget problem. Även det lilla gräl som alltid uppstod när hon vägrade svara fick låsandet att stanna i minnet.

Efter flera månaders hojtande fick det dock vara nog. Jag tröttnade på att R vägrade delta och att jag ensam tvingades stå där och hojta vid dörren kväll efter kväll. Hennes ovilja att dela skammen med mig, trots att det är allmänt känt att just delad skam är en av äktenskapets hörnpelare, tog livet av projektet. Då kröp hon plötsligt till korset. Även hon hade känt sig bättre till mods efter introduktionen av Låst var det här-regeln. Så den återinfördes omedelbart, den här gången fullt utblommad med Rs entusiastiska medverkan och allt var härligt. Jag hojtade, hon hojtade och det kändes obekvämt och omöjligt att glömma. Jag behövde aldrig gå upp en extra gång. Enda molnet på himlen var att vi oroade oss lite för hur pinsamt det skulle bli för vår son när han blev äldre och hade kompisar som sov över och vi skulle skrika Låst var det här! så rutorna skallrade. Men vi sket i det för vi var lyckliga.

Men så hände det som inte fick hända. Låst var det här! känns helt naturligt. Jag hojtar, hon svarar. Inget konstigt med det. Ingen skäms. Den korkade ritualen känns inte längre korkad och är därmed inte minnesvärd. Vi är tillbaka där vi började, fast sämre. Jag kollar att det är låst, hojtar, får svar, går och lägger mig, R frågar “Låste du?”, jag kommer inte ihåg, stiger upp, går den lilla trista sträckan och kollar att det är låst. Ännu mer mentalt nedbrytande alltså. Nu återstår att trappa upp och göra låsproceduren ännu dummare för att den ska kännas pinsam igen, eller erkänna sig besegrad. Variant 1 låter som en fullkomligt livsfarlig väg att ge sig in på så jag lutar åt det senare. Grattis dörren, du vann.